Samtidens skurkar måste också få publicera sina åsikter

Publicerad 2021-04-27

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Mike Pence ska ge ut en självbiografi i två delar. Det är i alla fall planen.

Mike Pence har tecknat ett avtal med förlaget Simon & Schuster för en självbiografi i två delar. Den ska komma ut 2023 – om inte ett uppror bland förlagets personal stoppar alltihop. I ett öppet brev skriver de att Pence "gjort en karriär på att diskriminera marginaliserade grupper" och att en publicering skulle "medverka till att upprätthålla vit överlägsenhet" (SvD 22 april).

Det här blir allt vanligare. Woody Allen fick kämpa hårt för att finna ett förlag till sina memoarer, samtidigt som Amazon bröt ett kontrakt om fyra filmer med argumentet att Allen ”betett sig tondövt inför metoo-rörelsen”.

Vår tids cancel culture får mig att tänka på den intrikata relationen mellan upptäcktsresande Sven Hedin och dennes förläggare Tor Bonnier. Den internationella megastjärnan var Bonniers största kassako. Han var också inbiten antisemit.

Under Berlin-OS 1936 satt Hedin på hedersläktaren ihop med Adolf Hitler. Året därpå fyllde Bonniers 100 år. Jubileumsmiddagen gav Bonniers bryderier med bordplaceringen: Var placera människan som helst såg att inga judar funnes? Till allas förvåning tog Lisen Bonnier Hedin under armen och sa: Du sitter med mig.

Arkivbild. OS 1936 i Berlin. Sven Hedin, författare, samtalar med Adolf Hitler.

Ett folkmord senare mötte Tor Bonnier Sven Hedin för sista gången. Året var 1946 och Hedin ville att Bonniers skulle ge ut en liten minnesskrift om hans fina möten med Hitler. (Här kan vi snacka om ”tondöv”.) Där gick gränsen för Bonniers, som sa nej. Boken, Utan uppdrag i Berlin, utkom 1949 på det obetydliga förlaget Fahlcrantz & Gumaelius.

Lika förstående som jag är inför Bonniers beslut, lika tacksam är jag att boken ändå finns. Det är ett unikt källmaterial för den som vill veta mer om Sven Hedin och om den svenska antisemitismens historia.

Det här är ett dilemma som alla minoritetsaktivister måste begrunda. Om inte samtidens skurkar får publicera sina åsikter och hågkomster blir framtidens generationer fattigare i sin förståelse av det förflutna. Vår tids massuggestion i den goda sakens namn gör oss helt enkelt dummare.

Yttrandefrihet är en mänsklig rättighet, men ingen kan kräva att få ge ut en bok. En publicist eller förläggare har ingen skyldighet att distribuera något som man själv finner djupt obehagligt. Som demokrat måste man ändå vara tacksam över att andra fattar andra beslut.

Regissören Woody Allen.

Vi har inte råd att leva i okunnighet om hur Mike Pence själv ser på sina år i Vita huset. Oavsett vad man tror om Woody Allen, finns det ett värde i att han berättar sin historia. Apropå ingenting, den svenska titeln på lilla Karneval förlag, är ett nödvändigt korrektiv till karaktärsmordet som nu rullar på HBO.

Dagens Nyheter hade förra veckan en ambitiös artikel om cancel culture som företeelse. De som där försvarade den här metoden att tysta de misshagliga, menar att det handlar om ”konsumentmakt”. Som om litteratur vore engångsartiklar att jämföra med apelsiner från ockuperad mark.

Konsumentmakt är att kunna gå till bokhandeln och biblioteket och välja något annat än Mike Pence och Woody Allens självbiografier. En bok som aldrig publicerats går inte att bojkotta.

Bokbål är hederligare än det här.