Mejla

Åsa Linderborg

Det spelar ingen roll om man säger att Trump ljuger

Publicerad:
Uppdaterad:
Snart lämnar Donald Trump Vita huset.
Foto: Gerald Herbert / TT
Snart lämnar Donald Trump Vita huset.

KOLUMNISTER

Hur kunde Donald Trump ens bli vald? Ja, folk är väl helt enkelt dumma i huvudet. Outbildade och oborstade. Egoister. Känslomässigt styrda. 

När man hör pratet om de många miljoner som lagt sin röst på Trump låter det som när 1800-talets samhällselit lade fram sina argument mot den allmänna rösträtten. Skillnaden nu, är att det är de som kallar sig för demokrater som känner sig mest obekväma med yttrandefriheten och den allmänna rösträtten. 

Ska en Trump-aktivist ens få lägga fram sin idé om att valet är stulet, i en fem minuter lång intervju i SVT? Nej, finns det de som menar, eftersom man inte kan lita på att tv-tittarna ”rätt” kan värdera det de ser. 

Den senaste veckan har bjudit på en rörig debatt huruvida journalistikens uppdrag är sanningssökande eller opartiskhet, som vore det en absolut motsättning. Men när slår ”sanningssökandet” över i halvideologiska kampanjer, där man tar som sin uppgift att tala om för läsarna, tittarna och lyssnarna vad de ska känna snarare än vad de ska reflektera över? 

I demokratins namn stängs Trumps Twitter-konto ner. Samma människor som inte tvekar att jämföra honom med allsköns diktatorer och massmördare, applåderar förslaget att han ska redigeras bort ur filmen ”Ensam hemma 2”. Vad har de emot Stalin egentligen? Han var världsmästare på att sudda i gamla bilder.

I ett försvar för demokratin rev Nancy Pelosi sönder Donald Trumps tal till nationen. I denna demonstrativt aggressiva gest attackerade hon också alla dem som har valt honom. Många miljoner av dem har en gång röstat på Demokraterna. Det är de så kallade ”förlorarna”. 

Det gör något med en människa att få höra att man tillhör ”förlorarna”. Och det gör något med den egna empatin, fantasin och förmågan till solidaritet, att räkna sig själv till vinnarna. 

Trump lockar rasister, genushatare, homofober och nyfascister. Han stöds av dem som tycker att det är rätt att fängsla och separera barn från deras föräldrar vid den mexikanska gränsen. Men Trump kan inte enbart förstås som summan av USA:s mörka inre. Trump är mycket mer än så, han är ett uttryck för den tid vi lever i. 

Kombinationen av globaliseringen, effekterna av finanskrisen, välfärdsstatens försvagning, arbetarpartiernas förvirring, kränkthetskulturen och elitens arrogans har skapat motsättningar som vi aldrig tidigare har sett. För första gången på decennier är det liberala etablissemangets auktoritet och tolkningsföreträde utmanat. De kan skrika att Trump är en lögnare aldrig så många gånger, vilket han ju är, men vad gör det när allt färre vill lyssna på dem som säger ”vi” och tror att de talar i allas namn? 

Glappet mellan dem som har och dem som inte har är för stort. Det finns överallt, i vartenda land. 8 av 10 känner sig maktlösa enligt både svenska och internationella rapporter. Det inbegriper även dem som ingen skulle drömma om att betrakta som ”förlorare”. 

Motsättningarna finns på riktigt. Och de går aldrig att överbrygga om ”vinnarna” och dess taltrattar fortsätter sina tondöva monologer om att demokratin är hotad. 

 

Av: Åsa Linderborg

Publicerad:

LÄS VIDARE