Jag var ungliberal för bögsexets skull

Nu har Göran Greider åter attackerat min journalistiska heder i direktsändning.

“Asså du är LIBERAAAL. Du har alltid varit liberal, du har skrivit på liberala ledarsidor, du försöker presentera dig som neutral i AB TV men det är inte sant!” (AB Morgon 13 januari).

Första gången en ikonisk vänsterdebattör med en karaktäristisk röst angriper dig för falsk innehållsförteckning är det kittlande. Tredje gången det händer känns det som att du lyssnar på ett småtråkigt “Public service”-avsnitt och skrattar artigt åt den förutsägbara Greiderparodin.

Det här är inte ett indignerat försvarstal. Det är ett uppgivet sätt att säga: Göran. Jag önskar så jävla mycket att du hade rätt!

Bakgrunden: Jag har varit med i Folkpartiet. (De som numera heter Liberalerna.) Jag är uppvuxen i en värmländsk frikyrklig småföretagarfamilj, vilket rent sociologiskt förutbestämde mig och släkten till ofrånkomlig folkpartism. I takt med könsmognad blev jag aktiv ungliberal, men insåg att jag saknade sann övertygelse utan mest uppskattade att ragga på killar i det pre-Grindr:ska nittiotalet (innan internet revolutionerat bögkontakter).

Efter avslutade journaliststudier tog jag mig ett liberalt återfall som sommarvikarie på GT:s ledarredaktion. Det pågick alltså i tre månader. FÖR TIO ÅR SEDAN!!!

Men det senaste decenniet har jag irrat ideologilöst. Medan samtiden blir allt mer polariserad och tvärsäker blir jag själv mer och mer förvirrad och lös i kanterna.

George Orwell, han som skrev om storebrorssamhället i ”1984”,  berättar att det krävdes erfarenheter av kolonialism, det Spanska inbördeskirget samt Hitler för att han skulle hitta sitt moraliska kall. Det är förmodligen ett politiskt ställningstagande att försöka värdera nutidens brännande samhällsfrågor i jämförelse, men jag känner en uppriktig avundsjuka.

Hela mitt liv har jag drömt om övertygelsens gemenskap. Att känna obrottslig lojalitet med sitt gäng, att hitta en styrka i att ens egna tro är den rätta.

Mina starkaste underlägsenhetskänslor känner jag inför de anständiga extremerna, vänsterns Ali Esbati och högerns Ivar Arpi. Män vars benhårda åsiktsdiciplin tycks ta ett fysiskt uttryck i deras skarphuggna ansiktsdrag. Som romerska statyer drabbar de samman på idéernas slagfält.

Inför deras heterosexuella hårdhet känner jag hur mitt moraliska vankelmod manifesteras i mina småfjolliga trivselkilon.

Om man med en vinkelslip skulle ta sig igenom herrarnas Arpi/Esbatis åsiktsarmering är jag övertygad att man skulle hitta 100% övertygelse. Vad skulle man hitta om man brände sönder mitt karaktärssvaga hull? Dooleyshots och selfies?

I mina svagaste stunder känns även konspirationsteoretikernas kissande i sängen tilltalande. Den tillfälliga värmen av att tro att allt dåligt som händer i världen kan tillskrivas en ondskefull mäktig elit.

Kanske kommer jag aldrig att hitta min politiska väckelse. I mina bättre stunder nöjer jag mig med att förstå brottstycken av världen. Men dessa bildar ingen sammanhållen ideologi. I en tid som blir alltmer osäker och ambivalent bör det finnas plats även för oss som inte riktigt vet vad vi tycker.