I år är vi många som firar extra mycket jul
När gnyendet inte längre går att tysta med nappinsättning, utan sakta eskalerarer till allt vildare krumbukter inser jag att sovslaget är förlorat. Klockan har precis slagit 05. Men det gör inget. Vi är båda morgonpigga min son och jag.
Vi smyger ut ur sovrummet vidare in i den blåsvarta lägenheten. Lederna är stela och jag går frankensteinryckigt manstungt med tio kilo nyvaken i famnen. Allt är tyst och kallt. Snärtar med den lediga handen ut lapptäcket som hans mormor sytt. Tygbitar jag själv minns blandat med nya.
Återigen ett protestgny när han sätts ned, men det tystnar när jag utför magin av att tända en tändsticka. Det knastrar lite extra av det bäbissaliv som numera lyckas hamna överallt. Den första pusten av svavel övermannas snabbt av doftljusets massiva jularomer. Jag är redan inne på årets tredje från Åhléns. En uråldrig fascination inför lekande eldslåga fångar far och son. Det finns fler mässingsstakar med manschetter av kulörta glaskulor att tända och snart badar rummet i mjukt ljus och allt känns lite varmare.
Kaffekokare och två grötkastruller sätts på. Morgonens bubblande splutter är som en dimmer som långsamt för oss mot dagen. Jag tar fram de röda skålarna som egentligen först ska användas vid advent men som jag fuskat med sen tidig oktober. Slevar upp min tunga korniga, och sonens släta söta. Slår på adventskalendern och vi frukostslafsar storögt till sagomusiken.
Jag får öppna min vuxenkalender med en mörk 70-procentig fyrkant i varje. Bryter av ett musöra på en pepparkaka till sonen, jag vet att han inte ska få, men det är ju ändå snart jul.
När programmet tar slut sätter jag på “Absolute Christmas” från 1994-spellistan på Spotify och det har börjat snöa. Lyfter upp sonen och vi pressar ansiktena mot balkongdörren för att titta på virvlandet och den blinkande ljusslingan.
Jag whatsappar om den kommande Värmlandshelgen med min bästis sen lekis, som är lika småbarnsvaken. Vi ska göra julgodis i deras nya hus och titta på “På spåret” där mitt ex tävlar, och säga ömsom bitchiga, ömsom hyllande saker om honom
Sen blir det pepparkaksbakning hos bonusfarmor för alla barnbarn. Där jag vet att jag kommer lyfta upp sonen ur kökets mjöliga kakofoni och sätta oss i soffan och titta i album på gamla bilder på pappa och bli blödig. Och låta sonen smaka pyttelite pepparkaksdeg, fast jag vet att han egentligen inte får.
Detta år är vi nog många som kommer fira jul lite extra mycket. Vi lagar oss sakta från omvärldens härjningar med sinnliga traditioner och stillsamt umgänge med nära och kära.
Och känner en gränslös tacksamhet över hur bra vi har det.
Nostalgi
Den vanligaste analysen över den politiska samtiden är att moderniseringens förlorare önskar vrida klockan tillbaka. Som att det vore något unikt att vilja ha det som förr. Vissa försöker dock inte rösta fram 50-talet, utan nöjer sig med att titta på helt onödiga revivals av “Gilmore girls”.
Självgod halvgud
The Rock är väldigt rolig när han sjunger som en självgod halvgud i den senaste Dinsneyfilmen inspirerad av hawaiiansk mytologi. “You’re welcome” kanske inte är “Let it go”, men trallvänlig.