Kosovos frihet och Sveriges hyckleri

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Tänk om Sveriges assyrier utropade Södertälje till självständig ministat.

Skulle Sverige gå med på det? Knappast.

Hur kommer det sig då att Sverige vill godkänna Kosovo?

”Självständighet” låter fint, och automatiskt känner man att de som är emot måste vara surputtar som inte unnar andra frihet. Men när jag läser på om Kosovo ser jag att serberna har en poäng. Visst, det bor mest albaner i Kosovo, men hur har denna majoritet skapats?

Kosovo hade varit kulturellt och religiöst centrum för serber sedan 1100-talet när det 1389 invaderades av turkar och blev en del av Osmanska riket.

Tusentals serber lämnade Kosovo på grund av turkiska grymheter – albaner flyttade in i stället. Denna ”albanisering” pågick fram till 1900-talet. Exempelvis deporterades 200 000–400 000 serber mellan 1876 och 1912.

Under andra världskriget mördades 10 000 av albanska SS-trupper och 100 000 flydde. Mustafa Kruja, Albaniens premiärminister sa: ”Vi bör se till att Kosovos serbiska befolkning rensas ut [...och skickas] till koncentrationsläger.” Klart man drar då!

Senare såg Tito med flit till att albanerna blev fler i Kosovo eftersom ”ett svagt Serbien innebär ett starkt Jugoslavien”. Då livsvillkoren var bättre än i Albanien invandrade många albaner till Kosovo. Väl där hade de olika krav.

Det är som om en massa norrmän skulle flytta till Värmland, begära att norska blir officiellt språk och kräva ett självständigt norskt Värmland!

Kosovoalbaner fick igenom rätt många krav på 70-talet, som egen tv-kanal och universitet på det egna språket, men ansåg sig ändå vara förtryckta. Denna kolumn räcker inte för att skildra vändorna i 90-talets Kosovokonflikt. Låt mig bara sammanfatta att det inte var så enkelt som många i Sverige trodde (och tror), det vill säga att serber helt sonika började en etnisk rensning. Albanska UÇK-gerillan, som i våra medier ofta beskrivs som frihetskämpar, kunde lika gärna kallas för terrorister. (USA ansåg dem vara just det fram till 1997.) Intressant nog drabbade UÇK:s våld inte bara serber utan även romer. Det har även bekräftats att de ibland gav sig på sitt eget folk för att få serberna i sämre dager!

När USA fick ett par byggnader raserade bombade man skiten ur Afghanistan och invaderade Irak. Det gick för sig. Men när serberna ”försvarade sig” bombades de sönder av Nato!

Omvärlden hycklar: Sverige skulle aldrig ge Lappland till samerna. Turkiet vägrar ge kurderna självständighet. USA skulle inte låta Siouxstammen utropa South Dakota till självständigt indianskt land. Frankrike och Tyskland skulle inte drömma om att ge självstyre till franskmarockaner respektive tyskturkar, hur många de än må bli. Alla har de dock godkänt Kosovo. (Sverige är på g.)

Förstå mig rätt. Jag avskyr nationalism, jorden tillhör alla och gränser är bara streck på kartan. Självklart har jag inget emot albaner och hyser inte varmare känslor för serber än andra balkanfolk.

Jag anser dock att de som flyttar till ett nytt land bör hedra det och bli en del av det i stället för att ta över det. Numerärt överläge förändrar inget, speciellt inte när det skapats genom eget eller andras våld. Det bor miljoner irakiska flyktingar i Syrien. Inte fan bildar de ”Irakovo”?

En firande svenskalban sa till Aftonbladet häromveckan: ”Detta har vi kämpat för i hundra år.” Ska det tolkas som att planer på övertagande har funnits i beräkningen hela tiden?