Politikerna är ett större hot mot Sverige än gängen
Lagrådet varnar för politikernas straffskärpningspsykos.
Domare slår larm om att tingsrätterna riskerar att kollapsa under arbetsbördan.
Dessa två nyheter i veckan kan vid en första anblick se ut att ha få beröringspunkter, men de hänger i själva verket intimt ihop.
Låt mig förklara.
Häromdagen offentliggjorde Lagrådet, en samling högt uppsatta jurister som ska granska kommande paragrafer innan riksdagen klubbar dem, sitt protokoll över regeringens förslag för skärpta straff för brott i kriminella nätverk.
Juristerna påpekade att det är mycket problematiskt att dag ut och dag in skärpa olika straff med motiveringen att det för dagen aktuella brottet måste leda till hårdare påföljd.
Vem som helst begriper ju att en straffrättslig politik som bygger på det kvällstidningarna för ögonblicket bestämmer att satsa sina rubriker på har sina brister.
Det här innebär att politikerna aldrig kommer in på den övergripande frågan om hur olika brott ska placeras på skalan från bötesminimum till livstids fängelse och därmed inte heller på var den allmänna repressionsnivån ska ligga.
Ju längre denna utveckling pågår utan att ett helhetsgrepp tas, desto större anledning finns det att ifrågasätta om straffsystemet fortfarande bygger på en genomtänkt syn och om olika straff verkligen står i proportion till varandra.
Viktiga frågor blir aldrig besvarade. På vilken nivå ska frihetsberövanden ske? Hur allvarligt ska brottet vara? Vad ska krävas för att staten ska ha rätt att låsa in oss?
Det finns ingen anledning att tro att regering och opposition kommer att ta intryck av larmet. Dessa jurister har påpekat dumheterna tidigare utan effekt.
Jag skulle inte bli det minsta förvånad om en undersökning gav vid handen att Lagrådets ledamöter åldras snabbare än Sveriges befolkning i övrigt.
Utöver att analysera rimliga lagförslag – sådana finns – har de i modern tid tvingats sätta tänderna i den ena galenskapen värre än den andra som de socialdemokratiska och borgerliga regeringarna har fått för sig.
Den politiska hårdare tag-festivalen får dessvärre fler dystra konsekvenser än en lagbok som får en genomsnittlig feberdröm att framstå som ett under av sammanhållen logik.
I tidningen Arbetet i onsdags slog några domare larm om ärenden som läggs på hög, ständigt övertidsarbete och domartjänster som inte tillsätts.
– Det är mer regel än undantag att man sitter på kvällar och helger och skriver domar för att hinna med. Och det är obetalt övertidsarbete, säger Fredrik Bohlin, rådman vid Ystads tingsrätt.
Marginalerna är små, minsta sjukskrivning på en domstol blir kännbar. Personalen, inte bara domare, går på knäna.
Mats Sjösten, lagman i Varbergs tingsrätt, påpekar i Arbetet någonting så uppenbart som att satsningen på fler poliser leder till fler utredningar och att det därför måste satsas även på domstolar.
Ingenting tyder på en minskad arbetsbörda framöver. Tvärtom. I dag är huvudregeln för häktning brott som ger minst två års fängelse. Socialdemokraterna vill sänka gränsen till ett och ett halvt år, Moderaterna till ett.
Betydligt fler häktningsförhandlingar, med andra ord.
Och Sverigedemokraterna vill sänka straffmyndighetsåldern. Ännu mer arbete om det blir verklighet, då mål med ungdomar måste hanteras med förtur.
Vi går mot en utveckling där domstolarna bara hinner med ärendena där misstänkta sitter häktade, alla andra fall, som kan vara nog så viktiga för människor, samlar damm i glömskans arkiv.
En tredje nyhet av betydelse i sammanhanget kom från Aftonbladets 200 sekunder tidigare i veckan.
Begåvningskraven för intag till Polishögskolan har sänkts, numera släpps studenter som inte ens kan tanka bilen igenom, poliser känner tryck på sig att godkänna adepter som borde ha slängts ut från utbildningen.
Allt detta för att tillmötesgå den politiska auktionen på fler poliser.
Vi är på väg att få ett Sverige där lagarna inte hänger ihop, domstolarna kollapsar under arbetsbördan och undermåliga poliser går runt på gator och torg med pistolen i hölstret.
Våra politiker är ett betydligt större hot mot nationen än de kriminella gängen.