De flesta svenskar är inte ”vanligt folk”
Det råder generalstrejk i Frankrike och att ens försöka ta sig runt i Paris är en utmaning. Flera linjer på tunnelbanan står helt stilla. Måste man röra på sig får man gå, eller boka taxi i god tid.
Strejken mot president Emmanuel Macrons planerade pensionsreform rör alla typer av kommunala transporter och trots att den krånglar till vardagen för miljontals människor har den stöd hos en majoritet av fransmännen.
Precis som vid Gula västarnas födelse för ett drygt år sedan har decemberstrejken en tydlig udd riktad mot det politiska etablissemanget och dess oförmåga att förstå mindre bemedlade människors vardag. Att Emmanuel Macron kommer från bankvärlden och inte hade valts till en enda politisk förtroendepost innan han blev president hjälper honom inte direkt.
Det kan låta som simpel populism, men tankegodset har en lång tradition i Frankrike där nästan alla ministrar och statschefer oavsett politisk färg fostrats i samma elitskolor. Att det franska folket på riktigt skulle företrädas av de som för tillfället har majoritet i parlamentet är något de flesta viftar bort. På den årliga frågan ”har du förtroende för de politiska partierna?” svarar i år bara nio procent av fransmännen ”mycket” eller ”ganska mycket”. 85 procent anser att politikerna inte bryr sig om dem.
Man kan på goda grunder påstå att det franska folket saknar förtroende för sina folkvalda.
Sedan Sverigedemokraternas entré i de politiska finrummen har begreppet ”svenska folket” laddats med en innebörd som gjort det svårt att använda för de som inte vill förknippas med nationalism. ”Vanligt folk” är däremot ett gångbart tillhygge över hela det politiska spektrumet och häromveckan gjordes den kanske mest radikala tolkningen av begreppet i modern tid. I en intervju om partiets miljöpolitik i Expressen med rubriken ”Vanligt folk får betala stadsbornas t-bana” motsatte sig Ebba Busch Thor en höjning av bensinskatten med argumentet att människor inte kommer kunna bo kvar på landsbygden.
Vanligt folk är en sorts uppdaterad version av Verklighetens folk – Göran Hägglunds idé från 2009 om ”vanliga Svenssons” som inte uppskattar normkritik och abstrakt konst – men nu avses plötsligt alla som inte bor i Stockholm med omnejd.
Enligt SCB:s definition av stad och land bor 13 procent av svenskarna på landsbygden. Ska man tro Landsbygdsprogrammet 2014-2020 utgör landsbygdsborna en fjärdedel av befolkningen. Det är ungefär lika många som bor i Stockholms län och som kan antas nyttja tunnelbanan då och då. Statistik över vilken typ av bildkonst respektive grupp uppskattar saknas däremot fortfarande.
Den nya kristdemokratiska definitionen av ”vanligt folk” väckte ingen större debatt, trots att den enligt alla matematiska modeller avser en minoritet av svenskarna som dessutom inte har uttryckt sin åsikt i frågan.
All offentlig makt i Sverige utgår från folket, står det i regeringsformen. Men de franska förtroendesiffrorna visar att också de folkvalda har problem med sin demokratiska legitimitet. Det är numer nästan bara i mobiliseringen mot politiska beslut som det går att skönja någon typ av ideologiska majoritetsrörelser i Frankrike.
När politiker gör sig till talespersoner för vanligt folk, verklighetens folk, svenska folket, das Volk handlar det nästan uteslutande om att kategorisera människor utifrån egenskaper som inte har någon reell politisk bäring alls.
Låt 2020-talet bli årtiondet då vi får höra om skattelättnader och bidrag för låg- och höginkomsttagare, pensionärer och studenter, ensamstående och barnfamiljer.
Vanligast vinner oftast ändå på valdagen.