Åklagarens fuling för att få ny rättegång i Malin-fallet
Riksåklagaren tog till ett fult knep för att få till en ny rättegång om det 26 år gamla mordet på Malin Lindström.
I USA hade det aldrig gått vägen.
Mordet på 16-åriga Malin Lindström i Örnsköldsvik 1996 är av allt att döma på väg att klaras upp.
Högsta domstolen beslöt i går att gå på riksåklagarens linje och bevilja resning mot en man som fälldes i tingsrätten och friades i hovrätten för brottet.
Justitieråden förklarade också den misstänkte häktad, varefter han greps i sin bostad av polis.
Det finns utrymme för mer än en aspekt av detta kriminalfall, som ännu är ett öppet sår i Örnsköldsvik.
En är att indicierna mot den misstänkte var synnerligen starka redan då rättegångarna hölls.
Om polisen hade gjort sitt jobb ordentligt så hade mordet varit uppklarat, Malin Lindströms anhöriga fått någon form av upprättelse och straffet varit avtjänat för länge sedan.
Utredningen gick för all del trögt till en början. Flickan hittades död, huggen flera gånger i ryggen, ben och armar bundna med tejp, i en skog först ett halvår efter det att hon försvann.
Men intressanta uppslag saknades inte. Misstankar kom på goda grunder att riktas mot en då 18-årig man som hade setts i Lindströms sällskap den sista kvällen i hennes liv.
Ynglingen hade ett gömställe i vilket intressanta fynd gjordes. Teckningar han ritat på nakna, bundna kvinnor. Tejp av samma sort som Malin Lindström var bunden med. Fiber från en likadan tröja som den hon bar.
Hans situation blev inte bättre av att han ändrade sin historia om kvällen flickan försvann och till slut varken visste ut eller in.
Jag föreställer mig att försvarsadvokaten åldrades betänkligt då klienten tog tillbaks sin berättelse om minnesförlust och i stället hävdade att han blivit pistolhotad och rånad av en man samt erbjuden sex mot betalning av en flicka som utseendemässigt påminde om den mördade flickan.
Men teknisk bevisning som band den misstänkte till mord saknades och hovrätten ansåg att åklagarens indiciekedja var för svag.
I 999 fall av 1 000 är saken därmed straffrättsligt avklarad. Men i det här ärendet fanns ett blodprov.
Provet togs på den misstänkte och borde enligt reglerna ha slängts för länge sedan. Men det hittades plötsligt sommaren 2021.
Med hjälp av vår tids teknik kunde en dna-profil tas fram på gärningsmannen utifrån en spermafläck som hittades på flickans byxor.
Blodprovet jämfördes med profilen. Slutsatsen talar "extremt starkt" för att det är den tidigare friade mannens kroppsvätska.
Det är mycket svårt att få resning i brottmål. Ribban för att få resning till nackdel för en tilltalad är ännu högre.
Det är en god ordning. Staten ska inte ha hur många chanser som helst att jaga en person som har friats och som ska anses vara oskyldig.
Men detta är ett av få undantag. Högsta domstolen anser att det "är sannolikt" att den i dag medelålders mannen hade dömts om den nya bevisningen varit känd vid tiden för rättegångarna.
Det är en för jurister typisk försiktighet inblandad i den bedömningen. Mannen är numera bunden till offrets kropp med teknisk bevisning och det råder ingen tvekan om han hade fällts om åklagaren haft det trumfkortet att spela ut.
Därmed borde den här texten ha nått sitt slut. Men ännu en aspekt återstår. Och den är sannerligen inte ointressant.
Den misstänkte har ifrågasatt om det ens är lagligt att analysera dna-spår från honom över 20 år efter det att hovrättens friande dom vunnit laga kraft.
Justitieråden tar invändningen på allvar och lägger sina pannor i djupa veck.
De konstaterar att det finns regler i rättegångsbalken om hur länge prov för dna-analys får sparas. Max sex månader.
Men en sådan bestämmelse fanns inte då det begav sig. Dock, konstaterar Högsta domstolen, ansågs Rättegångsbalken redan då bygga på tanken att prover inte skulle bevaras längre än vad som behövdes med hänsyn till utredningen.
”Det är därför sannolikt att hårstråna och blodprovet från XX, även om det saknas föreskrifter på området, har bevarats längre än vad som borde ha skett”.
Annorlunda uttryckt: Riksåklagaren har gjort en fuling och blundat för lagens andemening.
Att tricket går hem beror på att svensk rätt tillämpar fri bevisprövning. Åklagare och försvarare får lägga fram vad som helst. Sedan får domstol avgöra värdet av beviset.
Inskränkningar finns. Erkännanden under tortyr gills inte. Inte heller är det tillåtet för myndighet att ägna sig åt olaglig brottprovokation och därigenom förmå en människa att begå ett brott han eller hon annars inte hade gjort sig skyldig till.
I övrigt är det i princip fritt fram att slänga in bevis till rätten. Eventuella regelbrott är det inte så noga med.
Det går att ha åsikter om den svenska ordningen. I exempelvis USA, Storbritannien och Tyskland finns tydliga bestämmelser om hur bevis som har kommits över på skumt vis ska hanteras.
Jag har svårt att tänka mig att Riksåklagaren hade nått den här framgången i något av de länderna.
Blott Sverige svenska lagar har.
Förr eller senare kommer någon ung och arg juriststudent i en uppsats argumentera för att det var principiellt felaktigt att bevilja resning i Malin-fallet.
Vi andra ligger nog inte sömnlösa.