Tänk er moralpaniken om en svensk politiker föreslog statligt heroin

Ruth Dreifuss.

Föreställ er en svensk minister göra någonting så radikalt som att driva igenom gratis knark till heroinister.

För det politiska modet prisades schweiziska Ruth Dreifuss med Stockholmspriset i kriminologi i veckan.

Ruth Dreifuss, under 1990-talet inrikesminister och senare förbundspresident för Schweiz, var den främsta politiska försvararen av ett unikt försök att testa en ny behandling av heroinanvändare.

Missbrukare som misslyckats med metadonbehandling tilläts injicera legalt förskrivet heroin i medicinskt övervakade anläggningar.

Skulle experimentet kunna bidra till att minska den knarkrelaterade brottsligheten och förbättra missbrukarnas hälsa?

Invändningar saknades, försiktigt uttryckt, inte. Men Dreifuss stod rak i opinionsstormen.

Resultatet var häpnadsväckande. Dödligheten bland knarkarna halverades och missbrukarnas kriminalitet minskade avsevärt.

Numera är behandlingen rutinmässigt tillgänglig i Schweiz och ytterligare försök på området har gjorts i Tyskland, Nederländerna, Storbritannien och Kanada. Med resultat som överensstämmer med dem i Schweiz.

För sitt politiska mod belönades Dreifuss i måndags med Stockholmspriset i kriminologi, ett årligt internationellt pris som instiftades 2006.

Hon delar det med kriminologiprofessor Peter Reuter, som rönte internationell uppmärksamhet då han förklarade och försvarade det schweiziska försöket.

Sverige då? Vad skulle ske om en ledande politiker ens antydde statligt inköpt heroin? Hur skulle det se ut i ett land som i årtionden drivit en fundamentalistisk narkotikapolitik, där redan sprututbyten måste idisslas politiskt i evigheter innan de införs på prov?

Jag utesluter inte att moralpaniken skulle nå tidigare okända nivåer på Richterskalan och att den olycksaliga ministern tvingades avgå ögonaböj och tillbringa resten av sin levnad med vetskapen om hen begått en förbrytelse för vilken benådning ej är möjlig.

Men ljusglimtar finns. Den svenska narkotikapolitiken, som i årtionden mest gått ut på att jävlas så mycket som möjligt med missbrukare, en politik som har lett till att den narkotikarelaterade dödligheten är högre än i de flesta västeuropeiska länder, håller långsamt på att luckras upp.

Det började med att dåvarande folkhälsominister Gabriel Wikström i början på 2016 generat tog till orda och sa att vi har ”målat in oss i ett hörn och uppfattas som extremister”.

Som ett av EU:s sista länder började Sverige förespråka skadereduktion, det vill säga åtgärder som under den dogmatiska eran avfärdades såsom varande flum och drogliberalism.

Sedan dess har ett och annat hänt. Efter en lagändring får lokalpolitiker inte längre lägga in veto mot sprutbytesmottagningar. Tyvärr finns sådana ännu endast i en tredjedel av landstingen, men det går åt rätt håll.

Och i fjol lämnade Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen gemensamt över ett förslag med olika insatser på vård och skadebegränsningar till regeringen.

En Ruth Dreifuss finns det inte utrymme för i svensk samtida politik. Här handlar politisk radikalitet om att införa världens mest nyliberala skola eller stänga gränser.

Men trots allt tas även i Sverige små steg åt rätt håll i narkotikapolitiken.