”Det charmiga med våldtäktsmän”

Fotbollsstjärnan Cristiano Ronaldo anklagas för en våldtäkt som ska ha ägt rum 2009.

Han är populär, glad, attraktiv och tvingar dig till sex. En våldtäktsman med glimten i ögat.

Den framgångsrika, snygga, kända och rika mannen vars fru är supermodell drogar och ofredar unga flickor på fester. Chefen för den ansedda tidningen som ringer och stönar i telefonen på nätterna. Det låter inte riktigt rätt. Meningarna liksom skär sig. Inte bara för att sexuella övergrepp är fruktansvärda, utan även för att det inte stämmer överens med bilden vi har av gärningsmannen.

Jag tänker på bilden som vi använder för att med emotionella argument avgöra om vi tror att just han är skyldig eller inte. Vi gör en bedömning baserad på helt godtyckligt valda parametrar, men är övertygade om att omdömet är giltig. Han har inte gjort det. Han verkar inte vara sån. Motsatsslut: Hon ljuger.

En smärtsamt aktuell företeelse med gamla anor. För att nämna ett par av de senaste exemplen så uppdagades det att en elev är misstänkt för att ha våldtagit en lärare på skolan. Vi vet inte mer i nuläget och därför tänker jag inte diskutera skuldfrågan, men jag vill stanna vid ett uttalande från nära släkt. Den misstänktes pappa tror inte att sonen är skyldig (rimlig första reaktion), men motiverar det med att: ”Han har alltid haft flickvänner, han behöver inte våldta någon”.

Ett av de största ämnena i världspressen just nu är att fallet från 2009 där Cristiano Ronaldo anklagas för att ha våldtagit en kvinna i Las Vegas öppnas upp av polisen igen, trots att stjärnan för flera år sedan köpte kvinnans tystnad.

Världsstjärnans klubb står bakom honom och miljontals fans skriker att han givetvis inte är skyldig – han får ju ligga med vem han vill!

Det är självfallet svårt att svälja att någon man gillar kan begå fruktansvärda handlingar, men det är en annan sak att bestämt hävda att kvinnan ljuger för att man tycker att den anklagade är jättebra på fotboll och snygg i typ vilken frisyr som helst. Det är lite som att argumentera för att Ronaldo säkert inte ens var i Las Vegas alls – det är ju så roligt att spela fotboll varför skulle han åka dit?

Ronaldo är givetvis ett extremfall som världens kanske populäraste idrottsman just nu. Men det är långt ifrån unikt att vägra att acceptera att en gärningsman kan vara någon man gillar, eller någon som inte passar i mallen. Det är snarare regel. En fin pappa och underbar make som ofredar främlingar? Nä, inte min man, min bror, min son.

Skulle Johnny Depp ha misshandlat sin fru? Omöjligt, han är ju skitcool som Jack Sparrow i Pirates of the Caribbean. Han verkar inte alls vara sån. Jag har ju gillat de filmerna sen jag var liten, vad ska jag nu göra av de åren? Nä, hon ljuger nog för uppmärksamhet.

De här slutsatserna blir starka åsikter som är djupt problematiska, eftersom de är baserade på myter, känslor och skeva föreställningar om hur sexuella övergrepp ser ut i praktiken. De är vanliga, farliga och rent av oförsvarliga.

Vi har en föreställning om att våldtäkter sker på grund av sexdrift. Att om en man inte fått ligga på länge bli lusten till slut så stark att den är bortom kontroll. Efter en viss gräns bara MÅSTE man ju våldta. Kåtheten tar över, kuken ska in. Det kvittar om det är en flickvän, en däckad person på en fest, en tjej i löparspåret eller en främmande kvinna på en badplats som hamnar i skottgluggen och därför får fingrar uppkörda i underlivet.

Att hävda att Ronaldo inte ”behöver våldta för att han får ligga med vem han vill” är att hävda att våldtäkter begås för att män saknar självbehärskning. Det är fullständigt skitsnack och ett förminskande av mannen.

Män är givetvis intelligenta, tänkande varelser kapabla att kontrollera och ta ansvar för sina handlingar. Kåthet ändrar inte grundläggande värderingar eller människosyn. Ingen våldtar för att han inte haft samlag på länge, men däremot för att han inte respekterar andra människors värde. Det är en makthandling som osar förtryck. Han gör det för att han inte har empati för offrets känslor eller integritet.

Han är större än allt det där obetydliga tjafset. Han måste inte, han behöver inte, han kan hålla sig. Men han bryr sig inte tillräckligt för att göra det.

En kort kjol eller djup urringning. En medvetslös tjej eller en full kvinna i en taxi. En ensam pojke i ett omklädningsrum eller ett sovande barn i sin säng. Ingen är de orsak till sexuella övergrepp. Sexuella övergrepp sker för att människor väljer sig själva framför andra och beter sig som empatilösa svin som skiter fullständigt i känslorna och konsekvenserna för den andra personen.

Det finns uppenbart långt fler sådana personer än vad vi vågar tro, och det måste vi förstå. Förstå att det är här bilden av monstret dyker upp som en försvarsmekanism. För att handlingen är så bestialisk.

Vi ser en ensam, utstött, ful, fattig, okänd, och desperat förlorare framför oss när vi tänker på en våldtäktsman. Inte den snygga killen i klassen, den populära medarbetaren, idolen, världsstjärnan, den fina pappan, bästa polaren eller pojkvännen.

Hur skulle det se ut? En jävligt snygg och charmig våldtäktsman med glimten i ögat?

Det är alltid någon annan. Alla känner ett offer men ingen känner en våldtäktsman. Kanske framförallt för att vi inte känner igen honom. Vi behöver fråga oss om det är våldtäktsmännen som förklär sig, eller om det snarare är våra förutfattade meningar som förklär våldtäktsmännen.