Varenda trofé är ett långfinger mot ”dem”

Guldbaggen.

Det var någon av alla dessa galor. Rockbjörn eller guld­bagge. Roy, eller gay, eller Grammis. En av vinnarna intervjuades, ­ämnet var det svenska ­språket. Och så säger vinnaren så här:

”Språket kan de inte ta ifrån mig.”

En hel, gåtfull värld öppnade sig i den repliken. Vilka är ”de”, till exempel? Etablissemanget? Socialtjänsten? CIA? Skivbolaget? Spotify? Den kapitalistiska hydrans slemdrypande tentakler? Prins Charles? Grannarna?

Och vad är det ”de” redan tagit? Pengar? Stolthet? ­Heder? Ära? Svendom? ­Andan ur? Något måste väl ändå misstanken om ”de” och deras kleptomani ­basera sig på?

Det är mycket sådant nu. Folk som blir uppkallade på galornas alla scener för att tilldelas ett par kilo konstglas, eller en blaffa form­gjuten aluminium, är sällan glada och aldrig nöjda. De är arga och trotsiga. Varje tacktal är en övning i revanschism. Varje trofé ett utsträckt långfinger riktat mot ”dem”.

Vilka ”de” nu är.

Det kanske är jag som ­inte begripit hur hårt livet i det moderna Sverige är. Det kanske är så att galaprisvinnarnas liv inte bara inneburit de sedvanliga utmaningarna, som vi alla får utstå: hårt arbete, folk som inte gillar oss, misslyckanden, kort om pengar. Kanske har varje galaprisvinnare faktiskt varit föremål för en riktad, samhällsvid konspiration, som försökt ta ifrån dem allt.

Är det så, begriper man ju bitterheten. Men jag undrar, jag.

Ska jag våga mig på en gissning tror jag att det snarare rör sig om en självvald stereotyp. Jag tror att de här vinnarna är följsamma barn av sin tid och sina kompiskretsar. Och i den tiden och de kompiskretsarna är det alltid lite dubbelt att bli ­erkänd. Bra för försäljningen och försörjningen, förstås, men dåligt för trovärdigheten. Så erkännandet måste uppvägas av några ilskna, hämndlystna fräsanden. Vinnaren måste markera att han eller hon minsann fortfarande slår underifrån. Att ”de” fortfarande är fiender. Trots att ”de” - i varje fall ett slags ”de” - just tilldelat vinnarna ett pris.

Och vad blir det av vinnare som envisas med att se sig som förlorare? Vad blir det av framgångsrika männi­skor som tycker att de slår underifrån.

I bästa fall tråkigt sällskap. Oftast obehagliga över­sittare.