”Att skiljas är att dö en smula”
Att skiljas är att dö en smula”. Det är det vackraste ordspråk jag vet trots att det alltigenom handlar om sorg. Just nu handlar det om min sorg. Uttrycket är från början franskt: ”Partir, c´est mourir un peu …” Det finns också en fransk fortsättning: ”… mais mourir, c´est partir beaucoup”, vilket betyder ”men att dö är att skiljas mycket”.
Detta är min sista kolumn i Aftonbladet efter mer än fem år. Avskedet är inget jag har bett om. Jag fick det inte ens på grått papper utan via ett snabbt telefonsamtal. Det fanns ingen plats för mig längre på tidningen. Jag är bortrationaliserad för att ”förbättra tidningens ekonomi”. Att bli uppsagd är ett grymt öde som drabbar människor varje dag. Och det är precis samma katastrof för alla.
Vad har jag gjort för fel? Har jag skrivit dåliga krönikor? Nej. Har jag vanvårdat det svenska språket? Nej. Har jag fått för få ”klickar” på mina krönikor? Nej. Har jag varit för lite politiskt korrekt? Ja kanske, för jag har alltid valt att gå mina egna vägar och inte snegla på vad andra skriver. Har jag varit för oförskämd? Ja, ibland, men kritik är nödvändig för att få en samhällsförändring till stånd. Är jag för gammal? Ja. Har jag fel kön? Ja. Ändå finns det flera krönikörer på Aftonbladet som är lika gamla eller äldre än jag - men de är män. Det är skillnaden. Vad ska Aftonbladet med en gammal cancersjuk kvinna till?
Här är den springande punkten: 2011 drabbades jag av en mycket allvarlig cancersjukdom med komplikationer som var nära att ta mitt liv. Trots att jag var totalt utslagen i många månader bad jag tidigt att få börja skriva kolumner i Aftonbladet igen.
Trots att jag var så trött att jag nästan inte orkade trycka ner tangenterna på datorn, så skrev jag.
Jag tittade på nyheter och läste alla tidningar och sajter jag kom åt för att hänga med i nyhetsflödet. Efter varje kolumn var hjärnan så slut att jag sov i flera timmar. Men jag fortsatte att skriva och jag vet i dag att mitt arbete som kolumnist i Afton- bladet tillsammans med fysisk träning och en bok om min sjukdom var det som påskyndade rehabiliteringen, som räddade mig.
Det var viktigt för mig att inte identifiera mig som cancersjuk utan som journalist, samhällsdebattör och frisk. Cancern fick inte ta över. Då skulle jag tyna bort. Jag måste få fortsätta som yrkeskvinna, som skribent, som samhällsaktiv, också som ett föredöme för unga kvinnor, trots att dödshotet följde mig tätt i hälarna. Tack för att jag fick förmånen att skriva under dessa fasansfulla år. Jag blev så glad varje gång människor kom fram till mig och frågade hur jag orkade jobba när jag hade varit så sjuk. Jag orkar inte, svarade jag. Jag måste. Annars tar cancern över. Därför är jag så mycket mera sorgsen i dag, när jag har stötts ut.
I morgon blir livet mycket tommare. Men jag kommer inte att ge upp. Jag står till arbetsmarknadens förfogande och jag tänker fortsätta att skriva, till att börja med på min blogg elisabethoglund.se/blogg. Min röst ska inte tystna.
Avslutningsvis vill jag tacka mina trogna läsare i Aftonbladet för ert stöd och uppmuntran, för alla mejl och sms, för alla glada tillrop på Facebook och per telefon. Alla har inte hållit med mig men många har gjort det och det har varit min livsluft. Och jag tror faktiskt att jag har kunnat påverka.
Tack för de här åren och Gott Nytt År.
Politisk sufflé 1
”Decemberöverenskommelsen” är vid närmare granskning inte så historisk . Samarbetet över blockgränserna ska bara ske på de områden där det alltid samarbetats: försvaret, energipolitiken och pensionerna. Kejsaren var om inte naken så i alla fall väldigt lättklädd.
Politisk sufflé 2
Den som i lördags trodde att blockpolitiken äntligen var bruten blev rejält dragen vid näsan. I själva verket är den ännu fastare cementerad än någonsin. Stefan Löfven får vackert finna sig i att Allianspartierna inte tänker göra några solodanser med honom. Men det viktiga är att nyvalet nu är inställt och att borgfred lägrat sig över det politiska Sverige.