Begränsad häktestid är en politisk bluff
Det gnälls och stönas över riksdagens förslag om att barn inte ska få vara häktade längre än tre månader.
Sanningen är att vi har att göra med en politisk bluff.
De svenska häktningsreglerna är en evighetsföljetong som inte är smickrande för en nation som gör anspråk på att vara en framstående rättsstat.
De flesta jämförbara länder har tidsgränser för hur länge en människa kan vara frihetsberövad utan att få misstankarna prövade i rättegång, men anständighet av det slaget saknas här.
Europarådet och FN:s tortyrkommitté har i årtionden kritiserat Sverige för att misstänkta ibland hålls inlåsta i flera år, därtill med restriktioner som kan göra dem närmast helt isolerade.
Invändningar från den sortens organisationer går inte att avfärda som vänsterliberalt flum, så den svenska politiska majoriteten har i stället tittat åt ett annat håll eller förstulet mumlat om vikten av att komplexa utredningar måste få ta sin tid.
Men så försökte den nuvarande regeringen göra någonting åt saken. Eller rättare sagt, den låtsades göra någonting åt saken, men låt mig få återkomma till detta politiska bedrägeri och först beskriva bakgrunden till de senaste turerna.
Inrikesminister Mikael Damberg slängde för snart ett år sedan fram en proposition om en gräns på sex månader i häkte för vuxna och tre månader för unga under 18.
Det här gillade inte Justitieutskottet, som i olika vändor har försökt pilla i de kommande paragraferna. I utskottets senaste förslag existerar inte längre en gräns för vuxna, men taket för tre månader för barn finns kvar.
Nu har remissvaren kommit rörande det senaste utspelet. Nästan alla instanser – däribland några hovrätter, Kriminalvården, Polisen och Advokatsamfundet – håller med om att den föreslagna tidsgränsen är en god idé.
Men åklagarna stretar emot. Över tre sidor suckar myndigheten i sitt svar över samhällsutvecklingen och hur komplicerade utredningarna inte sällan är nuförtiden.
Det vore kort sagt synnerligen olyckligt om lagen sätter en gräns för hur länge barn ska kunna hållas inlåsta i små celler utan bevisen granskas i rättegång.
Åklagarmyndigheten undviker dock ett och annat av betydelse i sin replik. Som att det brottsbekämpande arbetet inte kommer att påverkas nämnvärt om lagen blir verklighet.
Vilket i sin tur beror på att det är väldigt få utredningar som berörs. Förra året häktades 61 personer under 18 år. Av dem var bara tolv häktade i längre tid än tre månader.
Än viktigare i sammanhanget är att det finns en ventil i förslaget. Om det föreligger ”synnerliga skäl” ska tidsgränsen kunna överträdas.
Och synnerliga skäl kan en åklagare inte ha några som helst problem att skaka fram i utredningar om mord och andra grova brott.
Unga torpeder, gängledare och knarkgrossister kommer även i framtiden sitta inburade tills förundersökningar är klara och åtal väcks.
Förslaget är med andra ord bara kosmetika. En gummiparagraf. En till intet förpliktigande förändring som förhoppningsvis får tyst på den utländska kritiken.
Sverige kommer även i framtiden att vara en internationell skam.
Det här vet givetvis Åklagarmyndigheten, som gissningsvis inte vill höra talas om förändringar som åtminstone på pappret innebär att krav ställs på att hålla farten uppe i förundersökningarna.
Åklagarna vet också att det är lätt att få sympatier för invändningar av detta slag i en tid där repressiva vindar blåser och var och varannan opinionsbildare till höger om miljöpartiet får väckas med luktsalt bara någon antyder att rättssäkerheten skulle behövas stärkas.
I ett rimligare samhällsklimat hade debatten sett annorlunda ut. Då hade krav ställts på riktiga reformer för att förkorta de skamliga svenska häktningstiderna.
Som att kraftigt bygga ut Nationellt forensiskt centrum. Utredningar drar ut på tiden därför att DNA-analyser och provskjutningar av vapen läggs på hög. Därmed förlängs också häktningstiderna.
Det skulle dock kosta pengar. Den politiska viljan att göra någonting är med andra ord begränsad.
Men inte heller det skulle räcka. Den svenska processordningen kom till på 1940-talet och fungerade utmärkt så länge brottsligheten handlade om slagsmål på dansbanan, ficktjuvar och taffliga bedrägerier.
Den skrev inte för vår tids organiserade brottslighet.
Rättegångsbalken behöver reformeras. Men det är ett jätteprojekt som det helt enkelt saknas politisk ambition att genomföra.
