Till män i välstrukna skjortor

Det kom fram en främmande man till mig på gatan och sa att han älskade mig. Jag var på väg hem efter en föreläsning och stod lätt stressad vid ett övergångsställe när han knackade mig på axeln. Mina livrädda ögon vände runt och såg rakt in i en man i femtioårsåldern, iklädd en perfekt struken ljusblå skjorta och välsittande kostym: ”Jag måste bara säga att jag älskar dig.” 

Linnéa Claeson känner hopp inför männen som försöker.

Han ler. Och nu gör jag också det. För jag känner kärleken. Han fortsätter direkt med att berätta att han tycker att min aktivism och mitt arbete förbättrar för hans söner och döttrar. Att jag gör honom starkare och modigare.

Nu blir det för mycket för mig. Så stora och vackra ord kan jag absolut inte ta in. Jag är rent ut sagt usel på att ta emot komplimanger. 

När det blir såhär storslaget blir jag så generad och obekväm att jag tittar ner på mina skor, som om jag fått skäll snarare än beröm. Jag får inte fram något ordentligt svar utan säger bara tack fler gånger än vad som är socialt accepterat och -skakar -nekande på huvudet i takt med hans superlativ. Jag ser rätt jävla töntig ut rent ut sagt.

Efter att vi tagit en -selfie som han ska visa sina barn – och manliga arbetskamrater (!) – kramas vi hejdå i korsningen och han stegar i väg. Kvar står jag med allt jag hade velat säga (det vill säga utöver ”tack, tack, tack, nej men gud, nej, nej, nej, nämen nej, alltså, tack, tack, tack”). 

Eftersom jag blev för mesig och rörd för att kunna formulera en enda stringent mening vill jag i stället svara honom nu.

Till mannen i kostym, och till alla andra män som är som du, vill jag säga att ni ger mig hopp. Ni som visar kärlek, sårbarhet, öppenhet och värme. Som läser på om jämlikhetsfrågor, funderar och ifrågasätter. Som stöttar aktivister, lyssnar och utmanar den spontana reflexen att gå i försvarsställning.

Jag hör er som har fattat att jämställdhet är något som aktivt måste skapas genom mer kunskap, civilkurage och förmodligen en hel del dålig stämning i kompisgänget, omklädningsrummet eller på fikarasten. Och som framför allt fattar att värna om jämställdhet inte är något att få guldstjärnor för – det är bara ett rimligt minimum.

Jag ser er som försöker. Ni som lär av era misstag, ber om råd och tar egna initiativ. Som utmanar patriarkala strukturer och förlegade normer för att ni själva vill bli bättre pappor, partners och personer. Ni som vill förstå och sätter en högre standard för er själva.

Jag träffar er oftare och oftare. Vi ses på idrottsevent och i barer. I kommentarsfält eller kontorslokaler. På bussen eller i gatukorsningen. Och det jag framför allt vill säga, det allra viktigaste, som jag inte fick fram – jag älskar er med.

Följ ämnen i artikeln