Häxprästerna skolades i Uppsala

Jag har svårt för påskkärringar. 

Jag tycker inte alls att det är gulligt när de utkläda småttingarna springer omkring och tigger godis. 

För jag kan inte komma ifrån tanken på att det var just i dessa tider som de ursprungliga påskkärringarna satte sig på kvasten för att flyga i väg till Blåkulla för att festa runt, supa och bola med Satan.

 

Men i år lär jag slippa dem – inte minst på grund av coronakrisen och vår förenings nya portkod.

 

För inte allt för länge sedan jagade kyrkan häxor runt om Europa och Sverige med fanatisk glöd. De olyckliga som hamnade inför skranket brändes ofta levande.

 

En av de ledande i häxjakterna - och en av landets värsta enskilda massmördare genom tiderna - var prästen Laurentius Hornaeus. En för tiden mycket beläst man som fick sin teologiska utbildning vid Uppsala universitet.

 

Laurentius lär dock aldrig få någon staty upprest efter sig här i stan.

Ni kommer snart att förstå varför.

Vi backar bandet och hamnar i mina gamla hemtrakter i Ångermanland:

 

Torsåker, den 1 juni 1675. Skräcken har hållit den lilla byn vid Ångermanälven strax norr om Kramfors i ett järngrepp.

Den här dagen är paniken total. Soldater, präster och bödelsdrängar ska snart dra i gång det största enskilda blodbadet i Sveriges fredstida historia.

Häxhysterin var på topp. Över hela Europa jagades häxor och trollkarlar. Grannar angav varandra, barn angav sina föräldrar. Gamla ungmör, jordemödrar och andra kvinnor som ägnade sig åt trolldom (ofta detsamma som folklig läkekonst) levde farligt. Skvallerkärringarna var bokstavligt talat livsfarliga för sin omgivning. Alla det pratades skit om riskerade att hämtas till förhör.

 

Förhören var grymma bortom all fattning. I bland kastades misstänkta i sjön. De som sjönk var oskyldiga och befordrades till härligheten. De stackare som lyckades hålla sig flytande var däremot bevisligen trollkunniga och stod i förbindelse med Satan. För dem väntade piskorna, tängerna, tumskruvarna och de glödgade järnen. Häxdomstolarna jobbade på övertid. De som var skyldiga dömdes till groteska straff.

Oftast till döden. Bålen flammade.

 

Och nu var det Torsåkers tur. Redan i oktober året innan hade trakten drabbats av sin psykopatiske präst Laurentius Hornaeus. Han gick till eftervärlden som ”den onde kaplanen”, ett alldeles för vänligt omdöme om mannen som inte la ett finger emellan ens för att stoppa häxeridomen mot sin egen mor Elisabeth Målares i Härnösand.

 

Hon och hennes syster Moses Brita hade 28 barnavittnen emot sig. Elisabeth fälldes framför allt av två små barn som vittnade om att hon hade tvingat med dem till Blåkulla. Pojken Jöns Jonsson vittnade om att hon slickat Satans hund i ändan och att hon kom hem till Jöns och gav honom stryk varje natt under rättegången. En elvaårig flicka berättade att prästmamman brutit sig in hos henne med hjälp av en nål. Och att hon sen tvingats med till Blåkulla. Fortskaffningsmedlet var inte en kvast utan en fet man. En man som lille Jöns pekade ut som repslagaren Per Mårtensson.

 

Att hon var mor till en präst var inget som hjälpte henne. Tvärtom, domstolen slog fast att ond människa mycket väl kan få goda barn.

Domen: döden för både henne och systern. Innan de skulle brännas erkände kvinnorna och fick ta emot nattvarden. Sedan halshöggs de och kastades upp på bålet.

Nu hade Laurentius lyckats jaga fram över 70 församlingsbor från deras häxnästen.

Många nekade.

Andra erkände.

En del på grund av tortyren, skräcken för tortyren eller för att de var lika mycket offer för hysterin som alla andra.

 

En del av barnavittnena som inte var samarbetsvilliga pryglades eller utsattes för skenavrättningar för att bättra på deras minne.

Andra fick betalt. En del blev stjärnvittnen som alltid överträffade de andra.

En pojke pekade till och med ut Laurentius hustru som häxa när han såg henne på kyrkbacken.

Men han tog snabbt tillbaka sitt vittnesmål sedan hon slagit ner honom och han fattat att hon var häxprästens fru. Några av dessa så kallade visgossar hittades senare ihjälslagna när vansinnet klingat av. En hade hängts vid landsvägen, en annan låg mördad i ett dike.

 

De dödsdömda fattade inte vad som väntade förrän kyrkoherden Johannes Wattrangius, svärfar till Laurentius och även han utbildad vid Uppsala universitet, höll sin straffpredikan över dem i Torsåkers kyrka. Sen föstes den skräckslagna hopen upp till vad som nu kallas för Häxberget.

De jättelika bålet var redan förberett. Stupstockarna var på plats. De låg nedanför bålet för att inte blodet från de avrättade skulle ställa till problem.

 

Erik Jonsson Lund, borgmästare i Härnösand (som förstås också hade pluggat i Uppsala) ledde mordorgien. Två bödlar jobbade med yxorna. Den ena halshuggna kroppen efter den andra slängdes upp på bålet. Släkt och grannar bevittnade det fasansfulla spektaklet från parkettplats.

 

65 kvinnor, två män och fyra pojkar halshöggs och brändes.

 

Före blodbadet fanns det 672 invånare i de tre drabbade socknarna Dal, Ytterlännes och Torsåker. Efteråt hade var femte kvinna dödats.

Massakern i Torsåker var kulmen på ”Det stora oväsendet” som pågick 1668-1676. Totalt avrättades 300 människor i Sverige för häxeri, de allra flesta kvinnor. Under samma tid brändes 700 män för tidelag (sex med djur).

”Sotpackan” Anna Ersdotter halshöggs i juni 1704. Hon blev den sista häxan som avrättades i Sverige. 1757 hölls den sista häxprocessen i landet men inte förrän 1779 avskaffades dödsstraffet.

 

”Rumpare-Malin” Matsdotter avrättades 1676. Hon var den enda häxan som brändes levande i Sverige under ”Det stora oväsendet”. Däremot brändes flera häxor levande tidigare under 1600-talet.

Från början av 1400-talet till slutet av 1600-talet dödades minst 30 000 häxor i Europa. Den mest kända ”häxan” torde vara Jeanne d’Arc - jungfrun av Orleans -  som dömdes och brändes 1431.

1811 brändes polskan Barbara Zdunk på bål sedan hon förklarats skyldig till häxeri efter den stora stadsbranden i Reszel 1806.

Hon var den sista som dömdes till döden för häxeri i Europa.

 

Detta apropå påskkärringar.

Glad påsk förresten.

Och håll er ifrån varandra.