Zelenskyjs viktigaste insats efter segern blir att avgå
I demokratier finns aldrig personkult, möjligen gränslös beundran men aldrig kult.
Det fick 1900-talets mest idoliserade person Winston Churchill bittert erfara. Han hade lett Storbritannien i kriget mot Hitler, Churchill ensam var symbolen för den tjurskalliga och charmiga demokratin som hellre går under än lägger sig platt för en barbar.
Två månader efter kriget förlorade Churchill med bred marginal parlamentsvalet och fick lämna Downing Street. Det var väljarnas tack för att han hade räddat den västerländska civilisationen.
Han fick ta på sig den tunga och trista rollen som oppositionsledare. Den passade honom illa. Vardaglig politik var för smått för Churchill som behövde vara en tribun. DN:s reporter, Jan Olof Olsson, Jolo, var på ett valmöte med Churchill och såg hur han blev alldeles paff eller kanske förtvivlad när han fick en fråga om bostadspolitiken. Nej, nej, nej! sa han och liksom retirerade.
Hitler rådde inte på honom men vardagen kunde knäcka honom.
Säkert tänker en del läsare att 1900-talets mest idoliserade person måste vara Hitler, Stalin eller Mao. Miljoner och åter miljoner skrek ut sin dyrkan och citerade deras ord.
Dyrkan upphörde när de dog och deras regimer gick under eller förändrades.
En äkta kult av en politiker är omöjlig i en demokrati eftersom kulten förutsätter ofelbarhet. Putins ord är lag. Maos ord var lag. Stalins. Hitlers. Kim Il-Sungs. Kejsar Bokassas. Papa Docs.
Listan är lång över män som förkroppsligade höjden av mänsklig vishet, som ledde sina folk till ständigt nya påstådda segrar och som lät sig väljas på livstid, avrättade motståndare och spärrade in andra i läger – allt för att tjäna sitt folk, sa de.
Rollen som offer är lika viktig för en diktator som rollen att vara vishetens pelare. Stalin var ständigt utsatt för komplotter som tvingade honom att låta avrätta sina gamla kamrater. Mao var utsatt för komplotter. Albaniens Enver Hoxha. Hitler var utsatt för en komplott från ett helt folk, judarna.
Putin hotades först av Georgien och sedan av Ukraina så han tvingades överfalla båda länderna.
Den märkliga är att omvärlden väljer att delta i rollspelet. Hur ska vi få Hitler att känna sig trygg? Ge honom Tjeckoslovakien.
I västvärlden finns en opinion av människor, ofta ”vänster”, som hyser förståelse för kleptokraten Putins påstådda oro. Vi måste respektera hans känslor, har de sagt. Han ängslas av att Ukraina väljer fel väg, vi måste förstå honom. Han tänker på hur Ryssland lidit tidigare.
Få talade om till exempel Ukrainas lidande i Sovjetunionen och ukrainarnas berättigade oro.
Ukraina är en demokrati. Demokratier bygger inte sin identitet på historisk smärta och gångna tiders oförrätter.
Kulten av Ledarens övermänskliga vishet är bara möjlig i en stat där Ledaren aldrig behöver svara. Han kan yttra ord som, ”oxen är långsam men jorden har inte bråttom”, och sedan är det upp till undersåtar och omvärld att tolka vad han menade.
Om han alls menade något.
Ledaren med stort L är aldrig vis på riktigt utan bara en skicklig och hänsynslös maktpolitiker.
Ändå finns något lockande med den starke mannen bakom de stängda dörrarna. Han lyfter ett finger – och det blir krig. Han nickar – och en fånge slipper ur fängelset.
Sådan mystik kan aldrig omgärda en politiker som debatterar med motståndare för att vinna makten, som får stå ut med hån och gnabb och kritiska journalister.
Någon sa till mig två dagar innan Ryssland anföll Ukraina: Det här är en konflikt där det inte finns någon Churchill.
Så trädde den tidigare komikern Volodymyr Zelenskyj fram som en stor ledare, en 2020-talets Churchill. Han har gett demokratierna hopp, han har lärt oss alla vad som är värt att kämpa för.
Om Ukraina förblir fritt och han överlever kriget har han en stor uppgift kvar.
Att avgå om han förlorar valet.