Staten måste ta ansvar för vittnens säkerhet
Skyddet för vittnen i Sverige lämnar en hel del övrigt att önska.
Om de kriminella nätverken ska kunna krossas måste staten gripa in.
Aftonbladets 200 sekunder berättar i dag den mindre upplyftande historien om hur det gick för en man som tog sitt ansvar.
Flerbarnspappan Richard vittnade mot några män tillhörande ett av de gäng som tycks ha ett betydligt större intresse av att berika sig medelst grova brott och demonstrera sitt våldskapital än köra omkring på sina motorcyklar.
Detta efter att han hade slagits blodig inför sina barn, kidnappats och hotats till livet.
Efter rättegången har Richard och hans familj tvingats på flykt. Nio bostäder på två år. I en av lägenheterna kröp larver i sängarna.
Vi läser om liknande - eller värre - öden gång på gång på gång.
Om mannen i Östergötland som pekade ut personen som skjutit honom i magen och som vädjade om att hans anhöriga skulle få skydd. Ingenting hände. Några månader senare besköts familjens lägenhet och en besökande kusin dödades.
Om det gifta paret i en av Stockholms mindre välfungerande förorter som för tre år sedan mördades av ingen annan anledning än att mannen hade bevittnat ett mord några veckor tidigare.
Om rättegången mot Södertäljenätverket för snart ett årtionde sedan, då i högsta grad välgrundade synpunkter fördes fram om brister i skyddet av vittnen.
Den gången blev det debatt i riksdagen och den dåvarande justitieministen Beatrice Ask rabblade samma talepunkter som justitieministrar alltid har rabblat då frågan är aktuell:
Regeringen ser över situationen och det som tills vidare går att säga är att polisen har ett säkerhetsskyddsprogram och att kommunerna måste ta ansvar.
Ja, i nuvarande system ligger en betydande del av ansvaret på kommunerna. Det är inte ologiskt. Kommunerna har ett generellt ansvar för att ge stöd och hjälp till alla sina invånare.
Men dessa kommuner har inte sällan en begränsad vilja att hjälpa nyinflyttade som har vittnesskydd och som inte kan bo kvar i sina hemorter.
De kan inte söka jobb eller bostad på den öppna marknaden. De är en kostnad och en huvudvärk. Det händer att kommuner vägrar att ta emot dem.
Någonting behöver med andra ord göras. Och eftersom vi har allmän vittnesplikt – den som inte infinner sig till rättegång kan bli hämtad av polis – är det inte rimligt att kommunerna ska behöva ta ett så stort ansvar som i dag är fallet.
Om staten genom en åklagare tvingar dig att berätta det du har sett eller hört om ett brott, så har staten också ett ansvar för ditt välbefinnande.
Det är ett ansvar som i dag redan tas i så måtto som att det är polisen som genom sin brottsoffer- och personsäkerhetsverksamhet avgör vem som ska få vittnesskydd och vilka skyddsåtgärder som är lämpliga.
Men staten behöver ta ett övergripande ansvar för vittnesskyddet – inte minst för de kostnader som i dag vältras över på kommunerna.
Kanske är någonting på gång. Regeringen har tillsatt en utredning som tittar på hur rättsprocessen kan stärkas.
Jag hoppas att den innehåller vettiga förslag om hur skyddet för brottsoffer och vittnen ska förbättras.
Om de kriminella närverken ska kunna krossas och tystnadskulturer brytas måste de som har någonting att berätta kunna känna sig någotsånär trygga och säkra.
Samhället måste helt enkelt bli mycket bättre.
PODD Vittnen på flykt
Aftonbladet Daily med redaktionen för 200 sekunder, Robert Aschberg och Katarina Norrgrann.