Om de visste hur det gick till så skulle de hänga oss
Jag spelar in en tv-serie just nu.
Det är faktiskt riktigt roligt förutom att manuset är under all kritik.
Det finns ingen handling och replikerna suger.
Extra tungt att det är man själv som delvis skrivit det.
Detta att göra tv är ganska nytt för mig, jag är mer van vid att arbeta med radio och därför kan jag inte låta bli att lägga märke till skillnaderna som finns i arbetet mellan dessa två medier.
Många är väldigt uppenbara som att det ena av dem kräver smink men det finns även andra exempel.
För det första är tv mer lyxigt.
Man blir mycket mer uppassad.
Tv kan innebära att man får ett glas champagne, att man blir skjutsad fram och tillbaka i taxi och att det ofta men alltid plötsligt dyker upp en person som bjuder på uppskuren frukt från ett fat.
Radio bjuder en möjligtvis på kaffe och med bjuder menar jag att man får hämta det själv samt även ansvarar för att koppen blir diskad efteråt.
Taxi skulle dom aldrig erbjuda och om man frågar efter det blir dom alldeles fulla i skratt av ens fräckhet.
Frukt finns bara i fantasin vad radion beträffar.
Och om man skulle lyckas få radion att placera frukt i denna vår verklighet om så blott som en hypotetiskt tankelek så hade den definitivt inte varit uppskuren.
Vad mer hmmm…
Det är mer tillåtet att leva ut sina känslor inom tv tror jag.
En gång var det en medarbetare på SR Malmöhus som under ett personalmöte fick ett utbrott, hon kände sig anklagad för att vara rasist, och jag minns hur chockade vi blev och hur skämmig man tyckte hon var.
Speciellt som ingen hade anklagat henne för att vara rasist.
Efter hennes utbrott däremot var vi alla ganska övertygade om det.
Så orättvis människan är.
Det är mer stramt på radio så är det.
Tv däremot ojojoj!
Nu under den inspelning jag är med i fick regissören plötsligt ett utbrott.
Ge mig utrymme! skrek hon och stormade iväg.
Sen kom hon tillbaka och då tassade vi för henne tills det verkade ha lagt sig.
Det hela kändes läskigt, lite konstigt men också spännande nästan coolt, internationellt på nåt sätt.
Vad man däremot inte kände var att hon var skämmig.
För man får, kanske till och med ska, uppföra sig så när man spelar in tv.
Sen har jag en annan spaning, en spaning som i och för sig är ganska svag då jag bara har ett exempel på det men min magkänsla säger mig att inom tv är det är mer förekommande med göteborgare som sexualiserar varje given situation.
Ni vet en sån som precis efter att man berättat att man funderar på att ta körkort säger: vad bra då kan du ju styra in din Volvo i mitt garage!
Detta på bred göteborgska följt av ett: jag skämta bara!
Som om skämt och göteborgska skulle ursäkta att det faktiskt var en micro-rape från deras sida.
Tv känns i allmänhet mer skamlöst.
Kommer ni i håg Stina Dabrowski?
Denna utmärkta journalist och intervjuare som lyckades få till möten med dom största av dom största.
Hon tvingade ju alla från Svenne Rubin till Muammar Gaddafi att hoppa efter intervjun.
Att hon hade mage att göra det!
Säga vad man vill om radio men det hade aldrig Gunnar Bohlin gjort.
Sitt du, Muammar, hade han sagt, sitt du bara.
Sen så är allt så meckigt med tv.
Och dyrt.
Jag misstänker onödigt dyrt.
För någon dag sedan skulle dom spela in en scen bestående av en tjej gåendes på en trottoar.
Det krävdes 18 personer för att få till den och det tog tre och en halv timme.
I alla fall 7 av dessa 18 personers arbetsuppgifter bestod av att som jag förstod det dricka kaffe och se frusna ut.
Sen består tv-inspelning av väldigt mycket väntan också vilket driver mig till vansinne speciellt då jag är van vid radio där man bara går in och river av det direkt.
Men om man än jobbar med tv eller radio så har man det himla bra som kulturarbetare.
För någon kväll sedan berättade en dramaturg för mig hur hans arbetsdag såg ut.
Och det ska jag säga er att det får aldrig komma till allmänhetens kännedom om hur satans soft den var.
Får dom reda på det kommer dom hänga oss kulturarbetare från lyktstolparna.