Mördarna kidnappar en hel stad
Häromveckan när jag var på väg från tågstationen till stadshuset i Södertälje såg jag en tonåring som viftade med en stor pistol vid gångtunneln under Nyköpingsvägen.
Killen satte pistolen mot baken på en kompis och sa något och skrattade men jag såg inte att kompisen skrattade.
Jag antar att pistolen var en replika och inte riktig.
I efterhand har jag tänkt på Detroit, en amerikansk stad som präglats av våld – mord, skjutningar, mordbränder, rån – och ju mer jag tänker på den skrattande tonåringen med pistolen desto mer inser jag att det inte var en absurd syn utan normal. I en mellanstor svensk stad där det varit 17 skjutningar med sex dödsoffer och sex skadade bara i år.
Och jag tänker på den gången jag var åhörare under rättegången mot Detroits förre borgmästare Kwame Kilpatrick som var åtalad för utpressning, bedrägeri och tagande av muta, och hur en lokal reporter pekade ut en annan skurk, en politisk konsult som precis hade muckat från fängelset för att han hjälpt kommunstyrelsens ordförande att ta emot mutor.
Samma dag träffade jag en borgmästarkandidat som satt i fängelse på 90-talet för skattebrott.
Och i Södertälje fick kristdemokraten David Winerdal larm och personskydd sedan några personer hörts säga att han borde ”knäppas” för att han inte ville samregera med Sverigedemokraterna.
Rykten sprider sig, pratet går.
Det är inte så konstigt i en stad där en ung kriminell i februari sköts till döds i en Audi som tillhörde Sverigedemokraternas tidigare gruppledare. Bilen stod på henne fast hon saknar körkort.
Det är inte så konstigt i en stad där en vänsterpartist och före detta vice ordförande i kommunfullmäktige dömdes till fängelse för ”systemhotande” – åklagarnas ord – brottslighet. Hon var med och plundrade kommunen genom bedrägerier i hemtjänsten.
Skjutningarna är inga rykten. De är realiteter. När jag skriver detta rapporterar medierna om en ung man som hittats skottskadad i en källare. Jag ringer kommunens säkerhetschef Anna Flink. Hon har hört att han klarar sig. Inget dödsfall den här gången.
Hon berättar om hur rädslan tär på samhället. Om rädda lärare. Rädda föräldrar som inte törs låta sina barn gå till gymnastikföreningen. Om gruppboendet som kommunen fick evakuera därför att det var skjutning utanför: en ruta förstördes och boende och personal kastade sig på golvet.
Hon berättar om läkare, sjuksköterskor och anställda i hemtjänsten som oroas för att åka till stadsdelar som Ronna och Saltskog.
Så kommunen har gett dem möjlighet att arbeta två och två, och rätt att parkera närmare adresserna de ska besöka, eller få eskort till och från bussen.
– Samhället får inte sluta fungera, säger Anna Flink.
Hon pratar i telefonen medan hon går i en trappa på väg från ett möte till ett nytt.
Hon talar om hur kriminaliteten sliter på personalen, de som arbetar och lever i områden där det skjuts, de som kanske hör något, känner någon. Människor som bär tystnaden som en tung börda.
– Man kan aldrig lämna oron.
Anna Flink säger: Man blir som kidnappad av situationen.
En stad är bara sina medborgare, så staden blir kidnappad, och vad är då naturligare än att en tonåring står vid stadshuset och viftar med en pistol, riktig eller ej.