Äldre är inte alltid så ensamma som ni tror
En trist klyscha om äldre är att vi är så ensamma.
Välmenande kommunala projekt vill avhjälpa detta.
Behövs de?
Jag skriver detta sittande i min fåtölj i kolonistugan. Jag har nyligen renoverat den så den är bekväm och ombonad.
Här är jag för det mesta ensam. Det är underbart.
Tanken att en kommunal tjänsteman skulle knacka på dörren och vilja avhjälpa min ensamhet är fasansfull.
Jag vet att ni menar väl.
Men äldre är inte alltid så ensamma som ni tror.
Inför den stora ökningen av antalet äldre är det dags att skippa ”omsorgen” om oss som en stor grå massa. Rikta hjälpinsatserna mot dem som verkligen behöver, och låt resten ta ansvar för sina egna liv.
Ensamheten hos äldre är en myt, det är en falsk bild som målas upp, skriver Jöran Rubensson, 79, tidigare ordförande i Sveriges Pensionärers Riksförbund i en debattartikel.
Han radar upp statistik som visar att varken svenskar i allmänhet, eller äldre i synnerhet är särskilt ensamma. Ändå påstår till exempel Stockholms läns Äldrecentrum att ”Det är känt att personer 65 år och äldre löper risk att drabbas av ensamhet”.
I en kommun ringer tjänstemännen upp alla mellan 80 och 85 år och frågar om de upplever ensamhet.
En annan kommun trumpetar ut att de ägnar sig åt ”förebyggande hembesök”. Utan att vara inbjudna, eller efterfrågade, tar de sig hem till alla som är 80, 85, 90 och 95 år, ”samt nyblivna änkor och änklingar”.
Björn Skifs, 74, som bor i kommunen, kan alltså om några år vänta sig hjälp av en kommunal tjänsteman som ”kan stödja, underlätta och motivera för den enskilde att berika sitt eget liv”.
Visst, det finns många äldre som inte är kända artister. Men det är bara genom att sätta in någon man känner, eller känner till, som hela den integritetskränkande verksamheten hamnar i rätt ljus.
En kommun ska inte ”hjälpa” någon enbart på grund av personens ålder. Det är ålderism. Behoven ska styra. En ensam 59-åring kan bättre behöva det där hembesöket.
Socialstyrelsens statistik visar att det är mitt i den kommunala omsorgen som ensamheten är störst. Hälften av dem som bor på äldreboende lider av ensamhet.
Sjukdom, handikapp, förlust av närstående - det kanske är vad som ligger bakom den ensamhet som ändå finns bland dem som är mycket gamla. Finns det sätt att lindra den är de förstås välkomna.
Men det verkar milt sagt överdrivet, att som Socialstyrelsen gör, pytsa ut miljoner på ”insatser som bidrar till att motverka ofrivillig ensamhet bland äldre” där den nedre åldersgränsen är 62 år.
I en studie tillfrågades ett antal äldre varför de inte gick till en träffpunkt för seniorer i Lund, som hade svaga besökssiffror. Svaren forskarna fick var verkligen salta:
”Jag har inte behovet att träffa helt okända personer”.
”Jag trivs ganska bra med att vara ensam”.
”Jag vill inte träffa andra seniorer, jag vill träffa andra människor”.
”Stavgångsgruppen går för långsamt. Jag får ont i hela kroppen om jag måste gå så där långsamt”.
Slutsats: håll tassarna borta från äldre som inte behöver hjälp.
Nära och bra relationer är viktigare än antalet, att ha en eller ett par riktigt goda vänner är bättre än ett stort socialt kontaktnät, enligt forskaren Krister Håkansson på Karolinska institutet.
Krister Håkanssons forskning visar att äldre människor känner sig mindre ensamma än yngre trots att de umgås mindre med sina vänner. Det är vanskligt att värdera någon annans ensamhet.
Enligt Krister Håkansson finns ett eget ansvar att bryta ensamheten. ”Det finns många sätt att träffa människor och slippa känna sig ensam. Men man måste våga lite själv också”.
(Källa: Aftonbladet)