Alla spår av kärlek ersattes av besatthet

Annika Marklund.

Jag sitter här och lägger pussel.

Pusselbitarna består av hundratals sms-meddelanden, chattkonversationer och polisförhör. För varje bit som läggs på plats blir bilden allt tydligare. Den föreställer två sextonåringar som skoningslöst driver varandra allt närmare undergången. Ett sms i taget.

Och den är överraskande klar.

Egentligen borde jag inte bli förvånad. Bara dagar efter mordet meddelade polisen att de båda häktade tonåringarnas versioner av det som hänt tillsammans bildade en logisk berättelse. Att motivet tycktes vara ”ett relationsdrama med kärlek som gått helt överstyr.”

Redan då började bilden klarna. Men jag ville inte se.

Jag frågade mig hur man skiljer ord från ord när de ser likadana ut. Alla som någon gång varit tonåringar vet ju hur lätt det är. Att kasta ur sig sådant man ångrar i samma sekund som orden lämnar läpparna. Och i sms, där de allra största känslorna ska rymmas på 160 tecken, finns ingen plats för långa förklaringar och förbehåll. Så tänkte jag.

Jag väntade mig inte detta. Det är alldeles för enkelt. Alldeles för tragiskt.

Det börjar med otrohet, svartsjuka, med de ultimata kärleksbetygelserna. De som ska göra allt bra igen. Som verkar så romantiska i filmerna.

”Jag skulle göra vad som helst för dig. Utan dig dör jag.”

De är inte nog.

”Hon ska dö.”

”Har du gjort det än?”

En lördagsnatt i juni ska allt ta slut.

”Stäng inte av mobilen. Jag smsar dig när det är gjort.”

Åtalet är väckt. Pusselbitarna läggs långsamt på plats.

Det vi ser är bilden av en relation som inte längre har något med kärlek att göra. Där alla spår av kärlek ersatts av besatthet. Där känslorna är på liv och död, i ordens allra grymmaste och mest bokstavliga bemärkelse.

Ingenting har någonsin varit mindre romantiskt.

Följ ämnen i artikeln