Lagercrantz visade att författare inte är gudar
Låt oss klara av det enklaste först: avundsjukan. En del av ilskan mot David Lagercrantz är förstås avundsjuka. Han har redan gjort en förmögenhet på Zlatan. Nu gör han en till, på Stieg Larsson.
Banalt, men världen är rätt banal.
Till det ska läggas den sårade journalistiska självgodheten, som är en oundviklig följd av att ett förlag ställer vissa villkor.
Sedan finns de aningen mer komplicerade synpunkterna på den nya delen av ”Millenium”-serien. De brukar lite slarvigt samlas under rubriken ”moral”. Är det osmakligt att spökskriva för en död författare? Handlar allt om girighet? Är det en skymf mot Stieg Larssons sambo? Mot hans värderingar, mot läsarna, mot mänskligheten?
Intressanta frågor. Kanske. Vi låter någon annan mejsla ut svaren. För jag kan ana ytterligare en uppsättning skäl till att klämma åt David Lagercrantz.
Författare och kulturmänniskor kan tala om ”hantverket” i uppskattande ordalag. Med det menar de en författares tekniska skicklighet, stilistiska förmåga, berättartalang och allt det där. Men få författare är till freds med att se sig som just hantverkare. Precis som de flesta målare, eller för den delen en försvarlig del av journalistkåren, vill de tänka sig att det de gör inte är jämförbart med möbelsnickeri eller skrädderi. Det är något mer. Något unikt, personligt och självbärande.
De är konstnärer, i vissa fall till och med hjältar. De kämpar med sina demoner. De ser vad ingen annan kan eller vill se. De skapar världar ur intet.
Visst finns det sådana gudalika varelser i författarskrået. Men den mörka hemligheten är att de flesta som skriver har mer gemensamt med skomakare och rörmokare, än med Zeus. De är hantverkare. En del skickliga sådana. Andra inte.
David Lagercrantz är en skicklig hantverkare. Säkert skickligare än Stieg Larsson. Han har låtit sig hyras in för att lösa en specifik uppgift, som vilken snickare som helst. Han avmystifierar författarrollen. Det är en illojalitet mot kåren som många har svårt att smälta.
Lagercrantz gör visserligen sitt bästa för att återmystifiera sitt arbete. Det är många berättelser om ruelser och sömnlösa nätter. Säkert sanna. Men det är ändå en skicklig hantverkare, inte en gud, som står där. Vissa kommer aldrig att förlåta honom.