Förväntningar tycks stelna – inte den högljudde Donner

Jörn Donner.

Jörn Donner ska prata i Finlandshuset i Stockholm och jag tänker att det nog kommer en liten skara åldringar. Unga ­människor vet väl knappt vem han är. Men salen är full, 250 personer, till och med en del yngre och då menar jag 40-årsåldern. Jag antar att de är finländare som är nyfikna på och stolta över sin 82-årige landsman.

Donner är avspänt elegant med mörkgrå kavaj och snygga skor som är för tunna att gå ute i.

Han är chevaleresk mot den tidigare radiochefen Kerstin Brunnberg som ska intervjua honom. Hon verkar förtjust. Kvinnor brukar vara det tror jag. Donner har utstrålning och dessutom, som min fru sa om skådespelaren Klaus Kinski, sexig hjärna.

– Sverige är en dubbelmoralisk stormakt.

Publiken skrattar. Han förväntas komma med lite grov­heter, oförskämdheter och oväntade synpunkter.

– Ta med Sverigedemokraterna i den politiska processen. Vad vill de? Minska invandringen till hälften. Så om det kommer 100 000 flyktingar i stället för 200 000 är det ändå mer än nog.

Det är nästan obegripligt hur mycket Donner hunnit med. Författare. Filmproducent. Politiker. Diplomat. Chef för Filminstitutet. Det gäller att åstadkomma något varje dag säger han. Han har alltid varit roligare som person än som skribent där han konstigt nog kan kännas temperamentslös.

– Varför åkte du till Ringhals? frågar Brunnberg.

– Va? säger Donner.

Det är fel på ljudanläggningen, eko. Donner hör dåligt. ­Publiken skrattar.

Brunnberg säger att vi 80-åringar vägrar dö. Donner hör inte det heller. Publiken skrattar.

Det är en smärtsam bild av hur en människa tilldelas en roll. Donner ska vara rolig. Vad han än säger är roligt. Även när det inte är det.

Det är en bild av förstelning och åldrande. Den gamle ­rabulistens sista framträdande. Som de popgrupper som far runt och spelar sina hits från 60-talet.

– Det gäller att hålla nyfikenheten levande. Det håller människan levande - inte bara att gå på gym, säger Donner.

Och jag inser att det är inte den gamle mannen på scenen som är förstelnad. Han kämpar på och har nyss publicerat en ny bok. Det är de 250 människorna i publiken som är förstelnade i sina förhoppningar om en underhållande afton, de är så fasta i sina föreställningar att de inte hör vad Donner säger.

Det är en afton under ­förväntningarnas tyranni.