Medan Ukraina kämpar pratar vänstern strunt
Den som undrar varför det går åt helvete med vänstern kan se på debatten om Ukraina.
Ryssland har angripit sin granne Ukraina, annekterat en del av landet, fört krig genom ombud under åtta år och hotar nu med storskaligt anfall.
Putin förklarade dessutom i samband med att han skickade elitsoldater till Kazakstan nyligen att han inte tillåter fler demokratiska revolutioner i sitt närområde.
Och vänstern är bekymrad.
Bekymrad över det upphetsade tonläget i väst.
Tv-recensenten Johan Croneman i Dagens Nyheter vill ”komplicera frågan”. Ryssland är ”alltmer trängt” och Putin har ”ett enormt starkt stöd från ryssarna i allmänhet”. Som så många efterlyser Croneman att vi måste förstå frågorna ”historiskt”.
Som om Putin eller ryssar inte förmår agera rationellt utan är fångna föreställningar ur det förgångna.
Den sortens argument kolporterar vänstern utan att fundera över vart argumentationen leder:
Sverige är historiskt sett ett etniskt homogent land. Vi måste ha förståelse för dem som bränner moskéer.
Finland var en del av Sverige, vår östra halva. Det är som om någon huggit av vår högra arm. Låt oss besätta Åland och ta resten av Finland om några år.
Och om man ska tala om historien, det vore inte förvånande om ukrainarna ropade ut sin skräck för att åter styras av Moskva. Miljoner ukrainare – miljoner – mördades av Stalin i den stora svälten, utrensningar av etniska polacker och politiska avrättningar.
Det Ukraina kräver är inte någon debatt om historien eller flummig diskussion om de ukrainska och ryska folksjälarna. Ukraina kräver respekt för lagar och avtal.
Medan vänstern i väst vill ”nyansera”.
Vad finns att nyansera?
Kulturskribenten Petter Larsson ställer i Sydsvenska Dagbladet en svensk ”hungrig försvarsmakt” mot vården. Han varnar för en ”krigsupphetsning som kräver att alla ska sluta upp kring en nationell linje”.
Det där är polemik mot krav som inte finns. Ett gammalt trick.
Genom att lägga tonvikten på sådana sidofenomen döljer vänsterskribenterna huvudfrågan.
På Facebook tjoar Ordfronts förläggare Pelle Andersson av glädje när Croneman och Larsson skriver. Självklart är Andersson emot Putin, säg den som inte är det, men fortsätter med att tala om USA:
”Jag bekymras också mycket av det skakiga läge som råder internt i USA – där mycket talar för att Trump kommer tillbaka samtidigt som landet slits isär av klasskillnader, fattigdom och konspirationer.”
Det är ytterligare ett klassiskt sätt för att vrida diskussionen från det som krisen handlar om, Rysslands aggression mot Ukraina och andra grannstater.
Vi var många som var emot USA:s angrepp på Irak som också var ett brott mot folkrätten. Jag hörde inga vänsterdebattörer som protesterade mot protesterna och krävde en ”nyanserad” diskussion och att vi måste förstå George W Bush.
Frågan om Ukraina är mycket enkel. Precis som frågan om Irak var det.
Land ska med lag byggas. Internationella relationer ska med lag byggas.
Vänstern går som vanligt efter sina känslor och låtsasinsikter i historiska spörsmål som inte har med saken att göra. Det finns aktivister till stöd för Julian Assange. Fint. Är det inte dags att starta en kommitté till stöd för Aleksej Navalnyj? En rörelse för solidaritet med Ukraina?
Det kommer inte att ske. Vänstern är alldeles för upptagen med att vara ”nyanserad”, i samma tradition som poeten Karl Vennberg. När Nazityskland invaderade Polen 1939 skrev han i tidskriften Ariel:
”Dessutom är Tyskland en ung nation med ömtålig ärekänsla. I vad mån Hitler utvidgat sitt rike med rätt eller orätt, må vi förtröstansfullt lämna åt historien att fastställa.”
Det var borgerliga skribenter som Torgny Segerstedt i Göteborg, JA Selander i Eskilstuna och Anders Pers i Västerås som räddade den svenska äran, inte flytande vänsterpersoner och absolut inte kommunisterna som hejade på när Sovjetunionen styckade Polen i samarbete med nazisterna.