I vårt barnsliga land blir kriget en tankelek
Krisen driver oss in i händelseförlopp där vi tvingas till saker vi inte kunde fantisera om för några veckor sedan.
Vilka ukrainare trodde att de skulle tvingas ta till vapen och ge sig ut i fält för att kanske dö? Vilka trodde att de skulle skjutas på öppen gata av soldater som utförde order om massmord?
Vilka trodde att Ryssland skulle genomföra samma politik som Stalin och Hitler när de lät mörda eliter för att tillintetgöra förmågan till motstånd?
Stalin lät mörda stora delar av eliten i Ukraina på 30-talet. Hitler lät mörda lokala ledare under invasionen i Polen och Sovjetunionen. Borgmästare, politruker: samhällsorganisatörer, potentiella ledare i motståndet.
Nu får vi lära oss att ryska trupper i Ukraina har dödslistor.
Och i Sverige diskuterar vi kriget som ett val av livsstil.
Liberalernas ledare pladdrade om att ta sig till Norge om Sverige blir anfallet. Hon tänkte inte tanken att hon som partiledare har ett särskilt ansvar för landet, nationen.
Statsministerkandidaten Ulf Kristersson – han som nyss poserade i jägarklädsel och hojtade om att stärka gränsen (mot flyktingar) – log och knaprade på kakor och kommenterade inte med ett ord kollegans tankar på flykt.
I Svenska Dagbladet skriver författaren Carl-Michael Edenborg att han inte är säker på vad han skulle göra. Dra på sig uniformen? Fly?
”Vilket Sverige är man beredd att ge sitt liv för”, skriver han.
Som om valet finns.
Vi har bara ett land.
Calle Schulman, ”mediepersonlighet”, säger i radion:
”Stå upp för vad, ärligt hör ni? Det finns massor av andra länder och värderingar som är bättre än våra.”
Ukrainska journalister som riskerar sina liv skuldbeläggs i Dagens Etc av Kajsa Ekis Ekman för att de fått utbildning i väst.
Och i Ukraina fortsätter kriget. Som ett antikt drama. Händelseförloppet driver oss i en bestämd riktning och vi kan bara handla inom den riktning dit historien tvingar oss om vi inte vill ställa oss på knä inför gangstern och säga:
Ta vår frihet. Ta vad du vill, bara du inte slår oss.
I vårt barnsliga land är krisen som ännu en politisk lek. Göran Greider varnar i radion för ”det befästa fattighuset” när riksdagen beslutar om beskedlig upprustning. Menar han det? Sverige – ett fattighus?
Det är bara ord. En lek. En retorisk finurlighet.
Och i Ukraina bombar ligisten i Kreml hyreshus och sjukhus för att tvinga den olydiga befolkningen till underkastelse.
I Sverige publicerar den tidigare ärkebiskopen Hammar och den tidigare talmannen Peterson ett upprop där de efterlyser ”förtroendeskapande åtgärder, som minskar spänningen mellan stormakterna” i Norden.
Har de inte förstått att vi alltför länge visade förbrytaren ett förtroende han inte förtjänade? Vi borde ha visat vårt misstroende redan 2008 när han anföll Georgien, 2014 när han anföll Ukraina.
2022 när mördaren efter ett fyrverkeri av lögner startade ett fullskaligt krig talar dessa herrar om att skapa förtroende!
Jag kan förstå dem.
Det som sker är mardrömslikt. Vi vill vara i fred och planera sommarsemestern. Vi vill fundera på vårkläder. Vi vill klaga på bensinpriserna. Krig – det är väl något man väljer om man vill vara med i? Ungefär som jag väljer skjorta?
Barnsligheten och leklynnet och den fantastiska viljan att skapa förtroende hos mördaren i Kreml säger ändå något fint om vårt land. Vi har det så bra, vi har det så tryggt att detta inte kan vara på riktigt. Och om det är på riktigt åker vi till Norge!
Och i Ukraina ruttnar liken på gatorna.
Och i Ukraina tar män och kvinnor som också ville planera sommarsemestern upp vapen och kämpar för sin frihet.
Och vår.