Jonatan Unge

Zlatan gick från lejon till mellanchef

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Zlatan.
Zlatan.

KOLUMNISTER

En av få saker jag, Ralf Edström och Olof Lundh har gemensamt är att vi alla har varit kritiska till Zlatan. 

Ralf och Olof har ju även ett intresse för fotboll gemensamt. Som jag minns det så har vi tyckt att han varit för kaxig, för självisk och inte varit en lagspelare. Många har varit kritiska till den kritiken, sagt att det bara beror på att vi är tråkiga svenniga konformister och att kritiken egentligen bygger på dold rasism från vår sida. 

Nu kan jag ju inte tala för Ralf och Olof men ja, det kan väl ligga en del sanning i det. Andra har sagt att vi bara är avundsjuka för att han är en sådan vinnare och för att alla tjejer tycker att han är råsexig. Visst, visst och absolut att jag håller med om att Zlatan är sexig, dock tycker jag att nu när jag varit så ärlig och erkänt det så bör faktiskt alla tjejer ta och erkänna att Zlatan ser lite, lite konstig ut i ansiktet.

Framför allt är det väl Ralf och Olof som fått höra detta, ingen har ju varit medveten om vad jag muttrat för mig själv framför tv:n. Det bör dock tilläggas att det inte bara varit vi som muttrat utan även en del lagkamrater han då och då har flykickat i huvudet. Samt alla MFF-supportrar efter att han köpte Hammarby, men de är ju sådana losers att jag inte räknar in dem bland oss seriösa kritiker. 

Min irritation på Zlatan växte till sig först på senare år när han började referera till sig själv som ett lejon i tid och otid. Innan hade jag nog tyckt att hans stil var lite cool och uppfriskande men när lejontugget satte igång blev det för mycket för min del. När ska han lägga av med det där och växa upp? sa jag, Ralf, Olof och de i MFF som vi dock inte tar någon notis om.

Nu har vi fått svar på den frågan för denna säsong har Zlatan mest varit skadad men blivit oerhört hyllad för allt han gjort för att stötta laget utanför planen. Han har pushat, tagit hand om de yngre spelarna och hejat som en galning på sina lagkamrater. 

På Fotbollskanalen läser jag att enligt en i Milan som heter Sandro Tonali så har Zlatan varit ”värd mer än tusen gester” vilket kan var en dålig översättning eller så är det bara så italienare talar.  Jag förstår hur som helst nästan vad Sandro menar. Samme Sandro säger också att Zlatan ”tar oss i handen som sina barn”. Samma sak där – dålig översättning eller självklart i italiensk kontext. Men man fattar. Typ.

En av Zlatans lagkamrater, Olivier Giroud, påstår att Zlatan inför alla matcher gör små videoklipp med budskap. Vilket låter urgulligt men också enerverande att behöva kolla och antagligen även tvingas komma med en reaktion på.

Säga vad man vill om små klipp med budskap i men det är sannerligen inget ett lejon gör. Det var dock först när jag såg klippet på Zlatans tal efter att Milan blivit seriesegrare som jag förstod hur mycket han förvandlats. Zlatan står och säger floskler om behovet av uppoffring, lidande och att bli till en grupp, sedan välter han ett bord. Men han välter det med samma energi som en forcerat hypad mellanchef.

De floskler han slängde sig med andades verkligen mer skiftansvarig på “Joe and the juice” än lejon. Och här inser jag – och kanske även Ralf och Olof – att man verkligen ska vara försiktig med vad man önskar sig för nu saknar jag Zlatan lejonet. 

Nu blev han ju bara som vi andra. Eller som vi andra och som vi andra. Han blev en säljchef på Elgiganten.

Av: 

Jonatan Unge

Publisert:

Aftonbladet

/

Kolumnister

/

Zlatan Ibrahimovic

ÄMNEN I ARTIKELN

Zlatan Ibrahimovic