De ständiga rymningarna från Sis-hem är genanta

En film från skjutningen i Fruängen spreds på sociala medier strax efter händelsen i januari i år.

Så har ännu några pojkar, misstänkta för grov brottslighet, rymt från ett Sis-hem.

Det krävs mörk humor för att skratta åt pinsamheten.

25 skott genom fel dörr i Gubbängen, ett brott som på goda grunder rubricerades som mordförsök.

I Fruängen en salva från ett automatgevär in i en lägenhet som har kopplingar till en centralgestalt i en av Stockholms alla blodiga gängkonflikter.

Att en 14-åring och en 15-åring misstänks vara inblandade i två så här hänsynslösa attacker hindrar inte att de var placerade på ett ungdomsboende i Nereby utanför Göteborg, ett av de Sis-hem som har lägst säkerhetsklassning.

I måndags hoppade duon över ett staket och försvann. Hej då, nu drar vi.

Det går inte helt att frigöra sig från misstanken att ynglingarna saknade lust att delta i det rättegångsliknande förfarande som heter bevistalan som de båda skulle genomgå senare denna vecka.

Hur är det ens möjligt att någonting sådant här kan ske?

Christer Johansson, säkerhetsdirektör på Sis, säger att placeringen på Nereby berodde på platsbrist, de sitter så många ungdomar med grov kriminell belastning på sina samveten att hemmen med tyngre skydd är fulla.

Det kommer säkerligen i vissa öron att låta som en dålig bortförklaring, men sanningen är att Johansson har någonting väsentligt att berätta.

Utvecklingen med torpeder utan spärrar som bara tycks bli yngre och yngre möts av lätt insedda skäl av politiska satsningar på allt från fler poliser och tuffare straff, vilket innebär att fler gangsters berövas sin frihet.

Något som i sin tur självfallet också borde leda till en motsvarande satsning på de myndigheter som bär ansvaret för att hålla brottslingarna inlåsta.

Men sådant är inte sexigt för en justitieminister som å ena sidan ska hålla väljarna på gott humör och å andra sidan hellre drar ut en visdomstand utan bedövning än att än en gång störa den redan hårt prövade finansministern med dåliga nyheter om att ännu mer pengar behövs.

Icke desto mindre är det löjeväckande att en rymning av det här slaget så enkelt kan ske.

Det inger knappast förtroende hos en allmänhet som ännu inte har glömt hur en misstänkt 17-årig mördare utan problem kunde informera kumpaner om att han skulle besöka tandläkare, varefter en väpnad fritagning kunde ske.

Det är inte vad poliser och åklagare som bara är alltför medvetna om att de flesta skjutningar aldrig blir uppklarade behöver för att kämpa vidare.

Det är, framförallt, ett hån mot brottsoffren.

Att något måste göras åt eländet behöver man inte ha doktorerat i kriminologi för att begripa.

Fortsatt satsning på Sis låter inte som en god idé. Den myndigheten leds trots allt av en generaldirektör som först hösten 2020 begrep att det vore en god idé att inrätta en säkerhetsavdelning, vilket tar tid.

Dessutom är det milt sagt olyckligt att misstänkta mördare kan bli placerade på samma hem som unga biltjuvar och flickor som skär sig i armarna, även om försök görs att hålla dem åtskilda.

Det enda andra rimliga alternativet är i grund och botten inte heller särskilt bra. Ungdomsfängelser.

Detta institut avskaffades på rimliga grunder 1980. Bland annat därför att det visade sig att 80 procent av dem som suttit där återföll i brott, en klart högre siffra än bland dem som avtjänade sina straff på andra anstalter.

Nu tycks de vara på väg tillbaka. Tidöavtalets kriminalpolitiska del kännetecknas inte primärt av intelligens, men just tanken på ungdomsfängelser är intressant.

Sverige är i dag ett annat land än det var för 40 år sedan. Ett litet antal pojkar begår grövsta tänkbara brott. De är extremt farliga. De måste hållas inlåsta och få vård och behandling under lång tid.

Kriminalvården saknar förvisso i dag den kompetens som behövs för att ta hand om inlåsta ungdomar.

Men det är också en myndighet som har en helt annan erfarenhet av att ta hand om grova brottslingar än vad Statens institutionsstyrelse har.

I augusti presenteras en utredning i frågan. Låt oss hoppas att det inte blir ett lågbudgetförslag. Att förstärka Kumla med en ungdomsavdelning vore dårskap.

Med det sagt tror jag att ungdomsfängelser är den minst dåliga lösningen på ett problem som bara blir allvarligare och allvarligare.

Sis-hemmet som de två pojkarna rymt från.

Följ ämnen i artikeln