Mejla

Oisín Cantwell

Publicerad:
Uppdaterad:

Myterna talar om lyxbilar – verkligheten bjuder på småsmulor

Publicerad:
Uppdaterad:

Slående i Aftonbladets granskning av de kriminella gängen är futtigheten.

Myterna pratar om lyxbilar och armband i guld, verkligheten stavas småsmulor i form av trixande med aktivitetsstöd.

Foto: Polisen

Aftonbladets reportrar Johanna Rapp, Mattias Sandberg och Christoffer Nilsson har gjort någonting som påminner om forna tiders murvlars sätt att arbeta, de har låst in sig i ett trist rum och grävt ner sig i ett material som svämmade över.

De har kommit över polisens kartläggning av 676 gängmedlemmar i Stockholm, varav två är kvinnor, och tagit det därifrån.

Om de nu verkligen är 676, yngre förmågor kommer och går och så sent som i förra veckan hittades en av dem död på Årstabron.

Här är inte rätt plats att redovisa tidningens slutsatser, den i dag inledda granskningen står alldeles utmärkt på egna ben och är dessutom presenterad med föredömlig pedagogik.

Möjligen finns dock ett och annat att tillföra. Som att Stefan Löfven kanske trots allt hade en poäng då han i SVT:s ”Agenda” i fjol snarare ville se gängbrottsligheten i ljuset av dåligt fungerande integration än illa förd migrationspolitik.

Statsministern blev hudflängd, men påtagligt är att gängen i allt väsentligt är väldigt lokala företeelser, något som inte är oväsentligt i sammanhanget.

Ta bara Dalen-nätverket, hemmahörande i Enskededalen. De är runt 30 till antalet, här trängs svennebananer som kan ha rötter tillbaka till Gustav Vasa med unga män med namn som skvallrar om annan etnicitet. Det som förenar dem är postnumret.

Med det sagt har de flesta i granskningen någon form av invandrarbakgrund.

Mer frapperande är dock någonting annat: torftigheten, bristen på glamour, drömmar som inte har överlevt ett möte med verkligheten.

Att ett liv som går ut på att mörda eller bli mördad inte låter särskilt bra håller nog de flesta om. Men det finns ju även en föreställning om snabba cash, vräkiga bilar, exklusiva klockor, guldlänkar, dyra kläder, champagnehinkar och de övriga ingredienserna som i vart fall en video på MTV innehåller.

Men varm luft stiger, då den har lägre densitet än omgivande luft. Ett liknande fenomen gäller brottsvinsterna. Pengar cirkulerar i denna miljö, men sedelbuntarna tas i allt väsentligt om hand av någon längre upp i hierarkin.

Och den gangster som inte stryker med i någon uppgörelse och får fira sin 40-årsdag upptäcker sig vara låginkomsttagare med en testosteronhalt som sjunker lika snabbt som skuldberget växer och som bor hemma hos mamma.

En man som kan se tillbaka på ett liv som mellan voltorna på kåken inte sällan har gått ut på att hanka sig fram med sjukpenning eller aktivitetsstöd med en alltmer irriterad kronofogde efter sig som noterar att underhållet för diverse ungar här och där inte betalas.

Jag skriver inte det här för att relativisera det grova våldet eller brotten mot välfärden. Jag skriver det för att detta är resultatet av granskningen.

Den organiserade kriminaliteten saknar inte nätverk som med förslagenhet, noggrannhet och uthållighet lurar staten och skattebetalarna.

Här finns emellertid även hel del mindre raffinerade figurer som lägger deprimerande mycket tid på futtiga bedrägerier som inbringar några tusenlappar i månaden.

Hur stor del av det sammanlagda fusket småhandlarna står för vet nog ingen. Kanske är det inte heller särskilt viktigt. Det viktiga är att miljarder årligen försnillas i en systemhotande brottslighet som vi kan anta undergräver den kollektiva skattemoralen.

Men det kan vara värt att notera att dessa gangsters är losers även i andra bemärkelser än dem vi vanligtvis tänker på.

Det är inte bara så att de löper betydande risk att hamna under jord redan som tonåringar eller tillbringa 20 år på Kumla.

Av: Oisín Cantwell

Publicerad:

LÄS VIDARE

Publicerad: