Nu hamnar alla mina drömmar och tankar i ett väntrum

Frida Söderlund: ”Jag ser månen och tänker att fastän den är halv så är den fortfarande hel någonstans. I den mörkaste av tid lyser den oavsett vad.”

Jag trycker höger pekfinger mot bilrutan. Den är kylig, nästan kall, och det bildas en gloria av imma utmed fingerspetsen. Jag ser den växa större ju hårdare jag pressar, men så fort jag släpper taget är den försvunnen lika snabbt som den kom.

Det enda som är kvar är några fuktiga droppar på en yta som inte längre är lika klar. 

Utanför ligger Stockholm mörk och tyst och det är som att lära känna en vän på nytt.

Jag har åkt så mycket taxi i mitt liv. Till saker. Från saker. När äventyr tagit slut och gryningen tagit vid. Till och från och så tillbaka igen. 

Men aldrig såhär. Aldrig på grund av något. 

På grund av en värld som inte längre är vad den var. 

 

Säg mig, ligger den fortfarande kvar där, världen?

Under en yta som inte längre är lika klar? Är vi förändrade i grunden, eller är det grunden som kommer fram i ögonblick av skimmer? Den här medmänskligheten, solidariteten, kollektiva kampen och oron. Försöken att leva i en tid där det är modigt att sätta allt på paus. 

Coronaviruset har världen i sitt grepp och det släpper inte taget.

Kan det inte bara släppa taget? Kan vi inte bara få glida ur, glida ur greppet, litegrann i alla fall?

 

Att slå igen en bildörr ekar väldigt högt. I alla fall just nu. Det finns inget runt om där ljudet kan landa. Ändå känns tystnaden runt om högljudd, jag vet inte varför, är det för att den inte är vald? För att den är påtvingad?

För att den befinner sig i en tid där allt vi vill höra är sorlet av liv.

Jag snubblar till innanför min egen dörr. Slår på duschen, går ut i köket, klockan är elva på kvällen men det spelar ingen roll. Jag har ätit en gång i dag om jag minns rätt, det är vad jag hunnit med.

Jag stirrar in i något tomt och stänger kylskåpsdörren igen. 

Vilka är mina vackraste minnen i livet? Vattenfallen på Island? Födseln av min systerson? Nakenbaden i Hälsingland? Att se en soluppgång från en vulkan på Bali? Att sitta stilla i en soffa med tryggheten som täcke? Att ha friheten att välja mellan det lilla och det stora?  

Allt, allt, allt. Allt är egentligen vackert, är det inte så? 

 

Jag tittar ut över vardagsrummet och det är så förbannat stökigt. 

När hann det bli stökigt? Jag har ju inte varit här. Inte egentligen. Inte sedan jag fick möjlighet att byta ut hemmajobbet mot annat. Så det är vad jag gjort. Jag har jobbat och jobbat lite till och så har vi den där gången när jag promenerade runt halva söderort för att uträtta ärenden utan att åka kollektivt.

Det tog en hel dag. En hel dag av promenerande. Min stortå värker, träningsskorna är trasiga, jag har inte köpt några nya än.

Men hellre stortån än lungorna.

 

Duschen är fortfarande på, jag har glömt bort den, så som jag glömmer mycket annat. Det finns så mycket att tänka på nu.

Så mycket som inte försvinner fastän man tar bort fingret från ytan.

Hur det ska bli med min vän, som inte kommer få lön på månader? Hur blir det för dem som börjat festa mer, dricka mer? De som separerar eller stannar kvar? Det är så många nu, som går tillbaka till människor som skaver, som håller kvar, för att skav på något sätt blir så lätthanterligt i en värld där luften går ur en.

Allting innan har handlat om vad vi önskat, drömt, tänkt. Nu har ”vill” bytts ut mot ”kan”. Vad kan vi göra, egentligen? Nu och sen? 

Innan har alla förluster kommit med möjligheten att försöka igen. Nu är det som att jag lägger allt i en hög. Alla drömmar och tankar och försök. Jag staplar dem ovanpå varandra och placerar dem i ett nybyggt väntrum i livet som är mitt. Låt väntrummet aldrig bli en gravplats. 

Jag visste inte innan att så mycket dog i en pandemi.

 

Jag duschar och äter bönpasta med ketchup och det smakar ingenting speciellt alls, men att laga mat har blivit något konkret. Något att ta en från A till B och det är lugnande, på något vis.

Kanske är det därför folk bakar så mycket just nu? För att se att något faktiskt kan bli till, även nu.

Månen är halv utanför fönstret. Och jag minns hur någon skrev att månen egentligen alltid är full, det är vår synvinkel som är ofullständig. 

Jag ser den och tänker att fastän den är halv så är den fortfarande hel någonstans. 

I den mörkaste av tid lyser den oavsett vad. 

Vad bra det känns ändå.