Ännu finns tid att tro på framtiden
Ibland funderar jag på vad en person av min typ, en liberalt sinnad skribent till exempel, kände på 1930-talet när fascisterna härskade i Italien, nazisterna hade infört sitt skräckvälde i Tyskland, Japan krigade i Kina och Stalin rensade ut gamla partikamrater i skådeprocesserna i Moskva.
Det måste ha varit svårt att behålla tron på framtiden.
Många klarade det inte. Den store tyske journalisten Kurt Tucholsky fick en fristad i Sverige men orkade inte fortsätta kämpa. Han tog sitt liv, ligger begravd i Mariefred.
Världen av i går får lätt ett romantiskt skimmer. Bert Brecht bodde ett tag på Lidingön, Willy Brandt i Hammarbyhöjden.
Alla dessa fantastiska författare och konstnärer och politiker som spreds över världen på flykt undan det europeiska barbariet.
Att läsa om och av den tidens stora skribenter ger en dubbel känsla. Dessa lysande berättelser; dessa ohyggliga tragedier.
Anna Seghers skrev en av århundradets viktigaste romaner i exilen i USA. ”Det sjunde korset” fick enorm betydelse för opinionsbildningen mot nazisterna och förståelsen för varför kriget måste utkämpas ända till slutet.
Efter kriget blev hon kulturbyråkrat i Östberlin.
En del flydde in i cynism. Jag tänker inte, Stalin gör det åt mig, sa Egon Erwin Kisch, mannen vars reportage var stor litteratur och som har klassikerstatus i Tyskland och Tjeckien.
Kisch hade tur. Han dog i hjärtinfarkt hemma i Prag 1948 och hann aldrig bli medlöpare när kommunisterna gjorde statskupp.
”Världen av i går” var titeln på Stefan Zweigs memoarer som han slutförde innan han begick självmord i landsflykten i Brasilien.
Zweigs vän Joseph Roth skrev ”Radetzkymarschen”, världens bästa roman sa Jolo, DN:s bildade och välskrivande reporter. Roth söp ihjäl sig tre månader före kriget, han dog på ett sjukhus i Paris skrikande efter alkohol, levern så stor att utbuktningen syntes även när han bar överrock.
Joseph Roth föddes i den huvudsakligen judiska staden Brody som tillhörde kejsardömet Österrike-Ungern och som efter första världskriget tillföll Polen.
Nu ligger Brody tio mil från Lviv i Ukraina. Ett par gånger har jag varit nära att resa dit bara för Roths skull men det har inte funnits tid.
När blir det tid?
Får vi någonsin tiden åter?
Den frågan hängde över en generation på 1930-talet och den hänger över oss. Precis som på 1930-talet har kriget startat i etapper. För den som ville se var det uppenbart redan 2014 vad som var på gång när Ryssland tog Krim och inledde striderna i östra Ukraina.
Olof Palme gjorde i sitt berömda jultal 1972 en uppräkning över historiens illdåd: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpeville, Treblinka. ”Nu fogas ett nytt namn till raden: Hanoi, julen 1972”, sa Palme.
Och nu i Ukraina fogas namn efter namn till den långa raden av massakrer och terror: Mariupol, Irpin, Cherson, Bachmut…
Vad kunde Tucholsky, Brecht, Kisch, Zweig, Roth och deras generation ha gjort annorlunda? Det är en diskussion som pågått sedan andra världskriget.
Vad kan vi göra annorlunda? Ännu finns tid att hindra barbariet från att sprida sig, ännu finns tid att tro på framtiden.
Fotnot. Läs gärna fotograf Stefan Jerrevångs och mina reportage om det ryska imperiets sista strid.