Mejla

Johanna Frändén

Därför måste man imponeras av den grandiosa självbilden

Ulf, den utvalde, tror han har lösningen alla andra saknar

Publicerad:
Uppdaterad:
1 av 2 | Foto: TT

Under de sista flämtande andetagen av ett redan beckmörkt decennium monterade Moderaterna till sist ned den sista liberala skyddsvallen. Okej, det var inte riktigt de orden som kom ur Ulf Kristersson mun. Själv ansåg han att beslutet att samtala med Sverigedemokraterna var ”okontroversiellt”.

Det ställer oss förstås inför en akut fråga: Om det är okontroversiellt – vilket ju knappast är Ulfs sak att avgöra – varför har Moderaterna fram tills nu vägrat?

Anledningen är förstås Sverigedemokraternas framgångar i opinionen. Moderaterna anser helt enkelt att SD nu är salongsfähigt enligt det förrädiska resonemanget ”om så många vill rösta på dem kan de ju inte vara så dåliga?”. (Vet ni förresten vem som också hade många väljare?)

Efter att ha förhalat välkommen in i värmen-processen relativt länge, hade Moderaterna till slut ingen motståndskraft kvar. 

En leende Ulf Kristersson möter pressen efter sitt möte med Jimmie Åkesson.
Foto: Andreas Bardell
En leende Ulf Kristersson möter pressen efter sitt möte med Jimmie Åkesson.

 

De är inte ensamma om att kapitulera mentalt. Också Socialdemokraterna har i ett par år jobbat på att låta ungefär som SD i frågor om migration, lag och ordning.

Idén om att närma sig extremhögern i både retorik och politik för att på sikt vinna tillbaka deras väljare är numer en så beprövad metod att det finns ett skapligt statistiskt underlag att luta sig mot. På frågan ”går det att kväsa den nationalistiska framgångsvågen genom att själv köpa in sig på tankegodset?” finns det knappt ett enda parti i Europa som kan svara ja. 

Det färskaste exemplet är Spanien, där delar av borgerligheten imploderat sedan man öppnade dörren för nyfascistiska Vox.

Exakt vad detta beror på finns olika teorier om, men det brukar sägas att folk helt enkelt hellre söker sig till originalet. Om de statsbärande partierna låter som SD, varför ska man då inte rösta på SD? Man får ju dessutom dricka sin julmust ifred.

Det finns förstås en ideologisk hygienfaktor här också. När man håller antidemokratiska rörelser på armlängds avstånd signalerar man att de förtjänar att stigmatiseras. Sånt smittar av sig på de väljare som vurmar för konservatism men inte vulgaritet. Den dag traditionella politiska partier börjar legitimera fascism och nationalism ger man också väljarna ett sorts moraliskt carte blanche att löpa linan ut.

 

På det praktiska planet tycks det fungera på liknande sätt. Eftersom de högerextrema partierna är sprungna ur totalitära idéer är de dåligt skickade att kompromissa i längden. Det finns få exempel i historien på stater som framgångsrikt styrts med inslag av ”lite fascism”. 

Kort sagt: Det är dåligt med förebilder där demokratiska partier öppnat för extremister och sedan lyckats desarmera dem. Därför måste man imponeras av den grandiosa självbild som gör att Ulf Kristersson tror att just han sitter på lösningen här. Att Moderaterna, numer betydligt mindre än Sverigedemokraterna i opinionsmätningarna, ska bryta erfarenheten från andra länder. Ulf, den utvalde.

Vi vet alltså ganska mycket om vad som som händer när den traditionella högern börjar fraternisera med nationalisterna. De senare viker sig möjligen i några för dem mindre viktiga frågor för stunden – abortmotståndet, skattepolitiken, Europasamarbetet – men i de illiberala kärnfrågorna tar de täten.

 

En annan sak historien lärt oss är att det aldrig är moraliskt fel att isolera högerextremism.

Det är en mycket enkel tumregel som många tycks ta väldigt lätt på. Och visst, du kanske inte blir någon opinionshjälte, du skriver förmodligen inte in dig i några historieböcker alls. Kanske sliter ditt parti vidare kring riksdagsspärren, till slut får du avgå, hitta på något annat, bli officer igen.

Men du kommer i alla fall aldrig att behöva se dig i spegeln och undra om du gjorde rätt. 

Av: Johanna Frändén

Publicerad:

LÄS VIDARE