Lättare att kriga i Afghanistan än ge svenska barn skoluniform

Utbildningsminister Anna Ekström.

En polis i Stockholmsförorten Husby föreslår skoluniformer för att minska märkeshetsen i skolorna.

En sådan blygsam åtgärd skulle minska meningslös och destruktiv konkurrens mellan elever och lyfta stress från föräldrar som inte har råd att köpa det barnen tjatar om.

Polisen i Husby tror att skoluniform skulle få stor betydelse i ett sammanhang där barn lockas med prål och dyra jackor av gangstrarna.

Det tror jag också. Det är heller ingen märkvärdig reform. Skolbarn över hela världen går i uniform. Det är klokt och ser dessutom väldigt trevligt ut med flickor i kjol och blazer och gossar i kortbyxor, skjorta och slips.

Utbildningsminister Anna Ekström anser dock att det saknas belägg för att skoluniformer överbrygger skillnader. Hon vill se forskning på området. Tills dess har hon andra prioriteringar – mer resurser till skolorna.

Det gamla vanliga alltså. Mer pengar så löser sig problemen.

 

Samma dag som jag läser Anna Ekströms uttalande flyger ett svenskt Herculesplan ut svenskar och lokalanställda från Afghanistans huvudstad Kabul. Det är evakuering i klassisk stil: planet dimper ner, elitsoldater håller vakt medan svenskar och deras afghanska kolleger rusar ombord, efter en timme lyfter planet igen.

Det var Sveriges sorti från den afghanska katastrofen.

Riksdagen beslutade 20 december 2001 på regeringens förslag att vårt land skulle engagera sig militärt i detta krigshärjade centralasiatiska land. Storbritannien hade bjudit in till en multinationell styrka. Storbritannien är den före detta kolonialmakt som besegrades i Afghanistan redan 1880.

Försvarsmaktens Herculesplan användes vid evakueringen från Afghanistan.

Regeringens proposition till riksdagen var nio sidor kort och sa att en svensk underrättelsepluton om 45 soldater skulle vara i Afghanistan i fyra månader med möjlig förlängning i ytterligare två.

 

Men kriget fortsatte och fortsatte, den svenska styrkan blev större och större och regeringens årliga propositioner till riksdagen längre och längre. 2013 var den 33 sidor lång.

Propositionen konstaterade att säkerhetssituationen var ”utmanande”. Till exempel kunde europeiska rådgivare till afghanska polisen inte röra sig i landet utan militärt beskydd.

Men inget ont som inte har något gott med sig. Nato tillsatte samma år en general med ansvar för jämställdhet inom den internationella säkerhetsstyrkan ISAF. Ute på de regionala kommandoposterna fanns också rådgivare i jämställdhetsfrågor som skulle hålla ett öga på könsaspekter i bemanningsfrågor.

Detta står att läsa i regeringens proposition.

Där står också att det svenska bidraget syftar till att utbilda de afghanska säkerhetsstyrkorna så de klarar sig själva – skrivet med krångligare formuleringar förstås.

Där står också att Sverige fortsätter sitt aktiva engagemang ”för fred och försoning, för utveckling och stabilitet och inte minst för ökad respekt för grundläggande mänskliga fri- och rättigheter i Afghanistan och den vidare regionen.”

Observera att Sverige enligt regering och riksdag inte bara skulle införa demokrati i Afghanistan, vi skulle lära grannländerna Pakistan, Kina, Tadzjikistan, Uzbekistan, Turkmenistan och Iran att respektera mänskliga rättigheter (”den vidare regionen”).

Och i söndags skedde den panikartade evakueringen från Kabul.

 

Intressantast med allt detta är att inget är nytt.

Att starta krig är lätt. Att ta sig ur kriget är svårt.

Ju sämre det går desto längre blir propositionerna och krångligare organisationerna och desto fluffigare förklaringarna till vad vi alls håller på med.

Propositionerna innehåller en eruption av förkortningar: NTM-A, ARTF, OMLT, POMLT, SFAT, TST och så vidare.

Regeringens sista proposition, från den 14 oktober 2020, säger att Sveriges strategiska ”fokus” i Afghanistan är ”demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter, utbildning och sysselsättning, privatsektors- och landsbygdsutveckling samt ökad ekonomisk integration.” Dessutom har vi en ”kompletterande strategi” för ”fredsfrämjande insatser” med ”särskilt fokus på kvinnors deltagande”.

Det är väldigt många saker att hålla i fokus, i två strategier dessutom.

Därmed bekräftas en annan sanning som vi redan vet. Ju större och krångligare en fråga är desto lättare är det att halka iväg eftersom ingen ändå begriper vad det handlar om eller vad man ska göra.

Och ju mindre och lättfattligare en fråga är, desto fler har synpunkter och resonerar och debatterar och kräver rejäl forskning, ty det gäller att ha ordentligt på fötterna och inte förhasta sig.

Som när polisen i Husby föreslår skoluniformer.