Ogräset tränger fram mellan gatstenarna på ett ödsligt Gröna Lund
Gröna Lund ligger öde.
Det är ledsamt, tomt och övergivet.
Aftonbladets Oisín Cantwell besöker nöjesfältet som redan har börjat växa igen och konstaterar:
Något måste göras.
Naturen tar över.
Ogräs växer mellan gatstenarna och att påstå att Christer Fogelmarck, vd på bolaget som äger Gröna Lund, är nöjd med situationen vore att handskas lika vårdslöst med sanningen som en politiker som avslöjats med fantasifull bokföring av utlägg.
Pandemin, eller rättare sagt de politiska beslut som smittspridningen har lett till, har som bekant lamslagit stora delar av den svenska upplevelseindustrin.
Ingenstans är det så tydligt som på de 38 000 kvadrat på Djurgården där en vanlig fredag i början på augusti hörts tjut från berg-och dalbanan, skrattande barn, suckande föräldrar, gnissel från karuseller, allt indränkt i den kvalmiga doften av sockervadd, svett, läsk och öl.
”Katastrof”
Nu? Det enda som hörs är en sorgsen countrylåt på låg volym från anläggningens högtalarsystem och ett lågt brummande från en fläkt.
– Det här är en katastrof, suckar Fogelmark. Vi tappar 400-500 miljoner i år.
Ja, Grönan blöder. Intäkterna en normal säsong kommer i allt väsentligt från de tre sommarmånaderna. Cirka fem miljoner om dagen rinner i väg. Det är mycket pengar.
Klockan är tio denna fredagsförmiddag och den högsommarvärme som SMHI har flaggat för till helgen är redan här. 26 grader i skuggan och vindstilla.
Fogelmarck och kommunikatör Malkolm Banker visar fotograf Nils Petter Nilsson och mig runt på området. De två, en målare och en dam på ekonomiavdelningen är de enda som är i tjänst.
90 anställda är permitterade. Att det inte har blivit någonting av med de cirka 1500 säsongsanställda som en vanlig sommar arbetar och avlönas behöver väl knappt ens nämnas.
”Bara fått småsmulor”
Det vilar en spöklik stämning över området. Grenar på träd växer ut över staket. Vid Nyckelpigan, Berg- och dalbanan för de mindre, står vissna växter i stora krukor och utanför Lustiga huset, denna klassiker som fanns redan då jag för 40 år sedan var barn, skräpar ett antal inför säsongen inköpta papperskorgar, ännu inslagna i plast.
Gamla löv rasslar omkring och ur underjorden stiger ett gigantiskt finger i metall, som visar sig vara en del av den nya underjordiska attraktion som ska tas i bruk nästa år.
Invid den stora slänggungan har små vita, lila och gula blommor av obestämd sort trängt upp ur marken; en skickligare skribent än jag hade säkert kunna använda denna botaniska landvinning som en symbol eller en metafor för nya livsformer i pandemins spår eller varför inte som ett hopp som väcks i slutet av pestens tid.
Vd Fogelmarck är sammanbiten. I sina vita sneakers och svarta jeans ser han mer ut som en copywriter vid Stureplan än en näringslivs-vd. Men så är det ju inte heller Volvo han är chef över.
– Regeringen har ju sjösatt olika stödprogram. Men det passar inte för vår verksamhet. Vi har bara fått småsmulor.
”Har haft pokerfejs”
Han basar över lite allt möjligt. På samtidssvenska heter företaget Parks and Resorts. En koncern som förutom Grönan även har Kolmården, Furuvik och Skara sommarland i sitt stall.
Nu är i princip ingenting öppet. Det får dominoeffekter, inte minst i de mindre städerna. Hotell och krogar tappar omsättning. Lokala upphandlingar slängs i papperskorgen.
Stockholms och Sveriges äldsta nöjesfält, grundad 1883, är motorn i affären. Härifrån kommer de tunga intäkterna. Att som Kolmården hålla sig med vilda djur året runt är dyrt. Ekonomin går inte ihop.
Fogelmarck har uppvaktat näringsminister Ibrahim Baylan och träffat inrikesminister Mikael Dambergs statssekreterare.
– De har lyssnat, men haft pokerfejs. Sedan gick det någon vecka och jag fick via TT veta att det inte blir några fler lättnader i restriktionerna än de som redan har meddelats.
Jag påpekar att även om jag, i motsats till i princip resten av Sveriges befolkning, inte är en expert på epidemiologi så tycker jag inte det är mer orimligt att nöjesfält är stängt än att fotbollen inte har publik eller att teatrarna samlar damm.
”Varför går det inte i Sverige?”
Ett hopplöst proppfullt nöjesfält med allt vad det innebär av köer och trängsel låter ju inte optimalt ur smittspridningssynpunkt.
– Vi hade kunnat ordna det. Vi har tagit fram ett program. Avstånd i köer, digital bokning innan besök, glesare. Att komma hit hade kunnat vara en VIP-upplevelse, mindre folk än normalt.
– Dessutom har nöjesparker i övriga Europa öppet. Varför går det inte i Sverige? Det är obegripligt.
Vi fortsätter rundvandringen. Här och där stöter vi på nya utbrott av ogräs. Växter som har vuxit sig höga eller deppat ihop. Skräp.
– Normalt städar vi upp och spolar varje kväll. Och trädgårdsavdelningen har tre, fyra anställda.
På andra sidan Saltsjön tornar Södermalm stöddigt upp sig. En Djurgårdsfärja på väg mot Slussen tuffar på i sömnig takt och fiskmåsarna gör sitt bästa för att skrika sig hesa.
I den här staden växte jag upp. På Grönan såg jag band som Sweet och Kiss. Någon av grupperna, jag minns inte vilken, gjorde skandal och smetade in väggarna i logen med bajs. Ni kan föreställa er ståhejet i kvällspressen. Jag slukade varenda rad.
Senare, tidigt 80-tal, jag kan ha varit 16, såg jag Bob Marley. Fullsatt, grindarna sprängdes, ytterligare tiotusen vällde in. Ett publikrekord som ännu står sig. Det kunde ha slutat i panik och katastrof, tio eller 30 döda, men obegripligt nog gick det bra.
Konsert-traditionen upphörde så småningom. Men den är återupptagen igen.
Tidigare under sommaren hade TV4 hål i tablån. Och kamerafolket på sporten hade inget att göra. Och artisterna inga spelningar.
Resultatet blev tio konserter med 30 artister på Gröna Lund. Zara Larsson, Benjamin Ingrosso, Petra Marklund. Stora delar av artisteliten.
Fogelmarck ser yngre ut än sina 48 år. Men ögonen är trötta.
– Helst vill vi ju kunna öppna. Men om inte det går, så måste vår bransch få bidrag av staten. Och vi måste kunna få börja planera nästa säsong. Hur blir det framöver?
Berömda är bilderna från Tjernobyls nöjesfält. Bisarrt nog öppnades attraktionen dagen efter härdsmältan, men stängdes av lätt insedda skäl snabbt.
Rostiga gungor, övergivna radiobilar, ett stålskelett kvar av vad som en gång var en berg- och dalbana. Natur som obönhörligen har tagit över.
Jag kommer att tänka på de bilderna då jag vandrar omkring. Det finns ingen anledning att överdriva, detta är inte och kommer inte att bli en svensk Tjernobyl-attraktion, men det vilar någonting ledsamt och tomt och övergivet över hela situationen.
”Vi behöver hjälp”
Det piper till i mobilen. De senaste siffrorna från Folkhälsomyndigheten: ”Inga nya dödsfall rapporterade i dag”.
– Vi kommer inte att gå i konkurs, även om det kan ta flera år att repa oss helt. Men vi behöver hjälp, säger Christer Fogelmarck.
Han är inte ensam om att vädja till regeringen. Han är inte den som har drabbats hårdast av coronan. Han har inte fått sitt livsverk krossat.
Men det innebär inte att han har fel. Högst 50 personer får som bekant delta i offentliga tillställningar och allmänna sammankomster. Det har drabbat kultur, sport och underhållning orimligt hårt.
Jag är inte det minsta originell som påpekar detta. Jonas Gardell gjorde det bättre i en uppmärksammad debattartikel bara härom dagen. Icke desto mindre: Någonting måste göras.
Vi kan inte ha det så här.
