Så hamnade jag hos den kristna amerikanska högern
Moa Alfredsson: Varför söker jag frivilligt upp saker för att bli provocerad?
Publicerad 2022-05-21
Hur gör jag för att inte dö ensam frågade jag Youtube – självhjälpens moderskepp. Paul och Morgan svarar mig i ett videoklipp att i jakten på kärlek är det viktigast att bara vara sig själv. Sen säger Paul och Morgan att man måste dejta med intention. Att man bara ska dejta om man tänker att det kommer leda till äktenskap. Gå på dejt tillsammans med kompisar, säger de, så att ni inte frestas av opassande beteende. Det blev officiellt. Youtube hade lett mig rakt in i den kristna amerikanska högern.
Nu kanske ni tror att jag stapplade baklänges ut ur rummet och slängde igen dörren bakom mig. Pustande och med andan i halsen. Men nej. Istället ägnade jag mig åt den moderna människans största fritidsintresse. Jag började hat-titta. Jag hat-tittade när de fördömde Jennifer Lopez och Shakiras Super Bowl-framträdande. Porr, vrålade de. Porr som kommer fördärva barnen! Jag hat-tittade när de skrek att abort är mord och borde förbjudas. Varför gör jag såhär mot mig själv? Varför söker jag frivilligt upp saker för att bli provocerad?
Jag vet att jag inte är ensam om mitt hat-tittande. I Paludan-dokumentären på SVT frågar en pappa sin dotter varför hon tror att så många ungdomar tittar på videoklippen som Paludan publicerar. Är de sympatisörer? Nej, säger dottern. Hon tror att folk tittar för att det är underhållande. Hade vi inte älskat att bli upprörda hade ingen brytt sig.
Men det obehagliga med hat-tittandet är att om man inte är försiktig blir det till slut bara tittande. Hela min identitet i tidiga 20-års åldern byggde på att jag hatade Taylor Swift – hon var överskattad, töntig och allmänt skitdålig. Med ironisk distans sjöng jag med varje gång Blank Space spelades på radion. Som för att demonstrera min avsmak. Men sen skedde ett skifte. Man vet inte exakt när det där händer. Men en dag vaknar man upp och kan alla låttexterna till Taylor Swifts senaste album utantill. Man tittar sig över axeln, kollar så att ingen ser och googlar sen efter merch. Några månader senare bär man sin Swiftie-tröja med stolthet. Jag älskar Taylor Swift skriker man ogenerat utan att bry sig om vem som kan tänkas höra.
Nu är det ju inte samma sak att bli ett Taylor Swift-fan som att bli abortmotståndare eller högerextremist. Men desto mer algoritmen fortsätter att skicka mig videos på Paul och Morgan desto mer blasé blir jag. Man blir liksom avtrubbad av hat-tittandet. Blir jag några 0,001 procentenheter mer av en abortmotståndare för varje klipp jag tittar på? Det är en obehaglig tanke. Men är det en helt absurd tanke? Vi ser det ju i politiken hela tiden. Gränser för vad som är okej flyttas ständigt fram. Först blir alla upprörda. Men sen vaggas man försiktigt in i en ny verklighet. Det är först när man tittar tillbaka som man ser förändringen.