Den grova brottsligheten körde ifrån mig
Jag ringde till polisen för ett par veckor sedan.
På min väg för att hämta en dotter vid stationen passerade jag en bil som hade stannat mitt på vägen. Någon slags silvrig sedanmodell, som jag senare skulle säga till polisen och känna mig alldeles ”han sprang åt det där hållet konstapeln!”
Föraren och en passagerare hade klivit ur bilen och var nu inblandade i ett gruff som såg alldeles febrigt ut, ni vet hatet skälver från kroppen, du vill bara kötta in din knytnäve i utseendet på din fiende så att han torkar bort sitt fula flin. Alltså jag gissar,
föreställer mig. På andra sidan av slagsmålet såg jag fyra andra personer, varav två tjejer som försökte få slut på hemskheterna.
Jag blev så väldigt ängslig och nervös, åsynen handgemäng skrämmer ihjäl mig.
Eftersom jag jobbar hemifrån så är jag ju inte ens inblandad i jobbkonflikter. Om jag någonsin har haft en känsla av vad som är en allvarlig situation så har jag tappat den för länge sen; jag tycker att allt är läskigt.
Så jag gjorde som jag alltid gör. Jag ringde 112 och begärde polisen.
Medan jag pratade gjorde jag en laglig U-sväng och körde tillbaka mot bråket för att se om det verkligen var en polissak. Och just som jag närmar mig så blossar det upp ordentligt varpå svetten sticker ut från handflatorna och jag skriker rakt ut i bilen, rakt in
i polisens öra ”SLUTA SLÅSS!” och lägger mig på tutan. Tuta rimmar på sluta, så de kommer säkert av sig. Men det gör de inte.
Precis då stannar en buss och står still med all sin plåtiga pondus. Bevakar.
När jag har lugnat ner mig, det gick ändå relativt fort, så får jag försöka identifiera bilen och personerna inblandade i bråket. De var så unga. Jag vet att jag har sagt att ungdomar ska få leva sitt liv trots pågående pandemi, men det var ju inte såhär jag menade. Och som jag sitter där i bilen med en äkta polis i luren (visst är det äkta poliser som svarar i telefon?) så börjar jag låtsas att jag är med i Tunna blå linjen. Eller vadå låtsas, det VAR Tunna linjen. Tunna linjen mellan mig och den brutala kriminaliteten. Men tror ni att jag lät mig skrämmas till underkastelse? Nej, nu var det över. Nu började jag istället följa efter gärningsmännen som hoppat in i bilen och gummivrålat sig därifrån.
Tänk om de känner igen min bil, tänk om de söker upp mig? Golare har inga polare, snitches get no bitches, vittnen ska tystas till varje pris. Tänk om jag har ETT PRIS PÅ MITT HUVUD.
Jag tappar bort bilen, jag vågar bara jaga i tillåten hastighet och på det sättet hinner man aldrig ifatt den grova brottsligheten.
Mitt barn kliver av bussen. Nu ska hon hem och där kan hon stanna.
Jag har sett vad som gömmer sig i natten; ond bråd farlighet.