Hysén är svenska folkhemmets samtida lackmuspapper
Spelar inga bögar fotboll, frågade sig SVT-programmet Faktum 2005. Man gjorde det med hjälp av Glenn Hysén, som på Glenn Hysénskt vis fick förklara varför jargongen i omklädningsrummet – ”bögskämten flödar, det är rått men hjärtligt” – möjligen var anledningen till att fotbollsbögarna än så länge var kvar i garderoben.
Artikeln är ett litet monument över hur det talades om homosexualitet i offentligheten för knappt tjugo år sedan.
I onsdags firades den internationella hbtq+-dagen och för att högtidlighålla det i Frankrike spelade alla klubbar i högstaligan med en regnbågsbindel på armen. Den handfull spelare som vägrade blev bänkade.
I veckan var det också precis tio år sedan den franska nationalförsamlingen klubbade igenom en könsneutral äktenskapslag, med bred marginal. En halv miljon människor bussades från hela landet till Paris våren 2013 och deltog i en manifestation mot lagändringen. Mestadels politiskt konservativa, troende katoliker och muslimer, och en och annan högerextremist rymdes i leden. Till ingen nytta.
Opinionsundersökningar vid tiden visade att två tredjedelar av fransmännen var för samkönade äktenskap. Hur debatten ser ut tio år senare? Den är död förstås, så som ofta sker vid den här typen av landvinningar; de reaktionära och religiösa suckar och går vidare, många ändrar rentav åsikt med åren. När tidigare stigmatiserade grupper får rättigheter försvinner motståndet ofta snabbt eftersom ingen reell eller monetär makt i själva verket bytt händer: Ditt heteroäktenskap blir inte mindre äkta av att homosexuella också får gifta sig.
Glenn Hysén, det svenska folkhemmets samtida lackmuspapper, pratade 2005 om rädslan inom fotbollen för att duscha med smygbögar eftersom de ”kanske tänder på en därinne”.
– Vem vet, det är ju så man tänker, men det kanske är fel, provpratade Hysén.
Ett par år senare invigningstalade han på Pride, efter att hans son Anton (numer Antonio) kommit ut som en av världens första herrfotbollsspelare på någorlunda nivå.
I England blåste det upp till storm i vintras när herrlandslaget inte fick bära regnbågsbindel under fotbolls-VM i Qatar. Engelsk fotboll, där Glenn Hysén för övrigt ägnade den bästa tiden av sin karriär, är bland de mest råmaskulina fästen västvärlden har att erbjuda.
Det går som bekant fort i hockey och tydligen också i fotboll ibland. Eller fort och fort. Det går på det stora hela i promenadtempo, eftersom det är så attityder förändras och förankras i ett samhälle. Fotbollen är ett bra tvärsnitt över hur det ser ut också i de breda folklagren, en bit från maktens kotterier.
Den här utvecklingen är lätt att glömma när dragqueens blir utsatta för hot och hat för att de läser sagor för barn. Och självklart är varje fascistanstruken aktion mot dem en skandal i en demokrati. Dragqueens – på brukssvenska män som klär ut sig till kvinnor – återfinns på ett eller annat sätt i nästan alla kulturer i världen. I Sverige har After Dark och Babsan underhållit svenskarna i snart ett halvsekel och det var inte något särskilt politiskt med det, förrän Sverigedemokraterna så akut fick slut på idéer att de lanserade en attack mot drag story hour nyligen.
Missförstå mig rätt, jag tror att Björn Söders aversioner är äkta och de förtjänar att tas på allvar. Men att de Mello-frälsta svenskarna plötsligt skulle vända sig mot män i glitter och höga klackar, en fråga importerad från evangelisterna i USA, faller faktiskt på sin egen orimlighet.
Mörka tider behöver glada nyheter och här är ett par insikter som blivit tydliga på slutet i vårt hörn av världen: Hbtq+-rörelsen är numer omfamnad av nästan alla grupper i samhället och den som ifrågasätter könsöverskridande underhållning ser ut som en idiot 2023. Alltid något.