Jonatan var död, men vi levde
Ingenting är som förväntan. Förväntningar är livets allra godaste krydda. Men så fort du blir varse att det inte blev som förväntat förvandlas förväntningar till livets avsmak. Ska vi tycka synd om förväntningar som företeelse? Att det är en utsatt tillvaro att vara förväntan? Nej, jag tycker inte det. Skyll sig själv, förväntningar som inte levererar som utlovat, som förhoppat.
Kanske är förväntningarna livets höjd därför att saker blir till piss. Förfesten är alltid roligare och att det skulle bero på förfesten i sig är en lögn: förfesten är rolig därför att utgången väntar. Och utgången blir förstörd på grund av förväntningsfesten. Förväntningar suger förtjänstfullt musten ur allting du tror ska bli härligt och varje sommar med barn så lär jag mig en ny känslomässigt kostsam läxa i att man aldrig ska tro i förväg att något ska bli underbart.
Vi kokar ägg i åtta minuter, gräddar pannkakor som rullas ihop och läggs i små paket av smörgåspapper, ekologisk vattenmelon (glöm inte kniven!) hembakta kardemummabullar, chocolate chip cookies. Ut på havet, stora filten slår vi ut över ön. Vi skapar minnen till våra barn! hinner jag tänka innan de börjar fråga var deras badbyxor är, och vi har inte ens surrat fast båten i naturen.
Kan vi få gå i land först? fräser vi, som föräldrar gör när föräldrar ska skildras på film. Ni vet på det där sättet där man förstår att det är jobbigt men roligt att ha barn. Men det är ju inte roligt, inte när de undrar om vi har sylt till pannkakorna när vi kom ihåg PRECIS ALLT ANNAT.
Räkna de lyckliga stunderna blott. Barn räknar de kvarglömda tillbehören blott. Vi äter upp allt i kylväskan, badar bittert och far hem. Sen ville min yngsta son gå på skattjakt. Jag trodde att det var underförstått att det inte fanns någon skatt på riktigt. Men han är fyra och vet inte vad underförstått betyder. Så vi gick ut i skogen bestyckade med en turkos inredningsjordglob från Indiska där Sverige ser ut som en aubergine och ligger bredvid Mexiko. Han hade ett förstoringsglas i högra handen och då och då vände han sig om och frågade var skatten är. Där borta, trodde jag.
Vi hittade ingen skatt och när han klev ut ur skogen gjorde han det svårt förfördelad och på mina ben kröp sex fästingar.
Nu går vi ner till vattnet, sa jag. Vi såg en manet som han fick nudda med fingret, han plockade upp en stor sten och mötte en stillastående fisk som hette Jonatan. Jonatan var död, men vi levde. Sen kastade mitt barn sina kläder och stod i vattnet i en halvtimme med sitt förstoringsglas. Han saknade inget, inte ens sylt.
Allt jag gör är för dig och då kan du väl vara följsam och ha roligt så att mina ansträngningar blir till ett fint långlivat minne.
Om jag fick välja skulle sommaren vara mer av P1 i en hängmatta, böckerna jag vill läsa, långa middagar i kvällningen, bubblor så skarpa att de känns aj på tungan men det är ett ont av gott. Jag skulle äta exakt det jag vill, oj nu åt jag edamamebönor med havssalt till lunch, och oj nu blev det nötter till middag och pizza med kronärtskocka klockan 22.
Hela mitt liv för dig och din bekvämlighet. Erkänn mig!
Om vi skalar bort alla förväntningar. Om vi förväntar oss ingenting. Då ska livet bli enkelt och förväntan ska följas av förtjusning.
Och tacksamma barn.