I coronans tid debatterar riksdagen förnedringsrånen

Riksdagen. Arkivbild.

Någon som minns förnedringsrånen?

Politikerna som är satta att leda Sverige genom ett undantagsliknande tillstånd har i vart fall inte glömt dem.

I riksdagen i dag diskuterades nämligen denna nyligen så uppmärksammade form av brottslighet av justitieutskott och ansvarigt statsråd.

Inledde gjorde Johan Forsell, moderaten som för någon månad sedan tog initiativ till debatten.

Det var politiskt vaket då det begav sig, statsminister Stefan Löfven var i blåsväder efter att något svajigt ha gett alliansens skattesänkningar skulden för rånen, men så började viruset sprida sig.

Så riksdagsledamot Forsell hade inget annat val än att en smula förläget hylla vårdpersonalen som sliter dygnet runt innan han håglöst började jabba mot regeringen.

Det fortsatte på samma vis. Argumenten kom och gick, men stämningen var lika loj som på en camping tidigt på midsommardagens morgon då eftertankens kranka blekhet ställer besvärliga frågor och solens värme obarmhärtigt avslöjar magnituden av nattens alkoholkonsumtion.

Adam Marttinen, kriminalpolitisk representant för Sverigedemokraterna, ett parti som har glömts bort under pandemin, fick för all del luft och började veva om det ”svenskfientliga våldet”.

Och vänsterpartisten Linda Westerlund Snecker missade givetvis inte tillfället att påpeka att klassklyftor leder till brott.

Justitieminister Morgan Johansson, ansatt från alla håll, parerade angrepp efter bästa förmåga och skröt om att han ska göra någonting åt straffreduktionen för unga vuxna.

Tänk att det var så här det offentliga samtalet såg ut för inte särskilt många veckor sedan!

Joakim Lamottes skyddsväst splittrade nationen och ungdomsrånen hade just efterträtt sprängningarna som i sin tur skuffat undan gängmorden som den kriminalpolitiskt heta potatisen.

Det var då, det. Nu, någon månad senare, en fredag i början på april, sitter en ensam journalist på kammarens pressläktare.

En vakt kommer och säger åt honom att ha uppsikt över sin datorväska. En annan vakt dyker upp och förklarar att inga väskor är tillåtna i salen.

Ett team från SVT ramlar in. Reportern säger suckande till fotografen att det blir svårt att få in ett inslag i nyheterna i kväll. Pessimismen förefaller, givet nyhetsläget i övrigt, vara rimlig.

Debatten tuffade på. Kristdemokraten Ingemar Kihlström efterlyste ”nya vägar” för att få bukt med brottsligheten. Miljöpartisten Rasmus Ling påpekade att traumatiska upplevelser i barndomen kan följa en människa hela livet. Liberalen Johan Pehrson påminde om skolans betydelse.

Åsa Lindestam, första vice talman, stram, avbröt talarna då de passerade tidsgränsen. Vilket de gjorde mest hela tiden.

Masspsykos. Så beskrev jag i en kolumn stämningen då debatten rasade som värst.

Varenda krönikör med självaktning hade en åsikt, morgonsofforna vände ut och in på sig själva och Expressens ledarsida spådde att förnedringsrånen, detta märkliga ord, alla rån innehåller ett mått av förnedring, skulle påverka svensk politik i grunden.

Inte för att jag försökte förneka problemens existens. Bevisligen har några åtal väckts där invandrarungdomar inte bara stjäl från mer välsituerade kids utan även urinerar på dem eller på annat sätt kränker.

Men hur utbrett är egentligen fenomenet?

Svenska Dagbladet ringde ambitiöst runt till samtliga polisregioner. Ingen visste hur stort problemet är. Endast enstaka fall fanns att rapportera.

Och BRÅ:s siffror tyder på att det begicks fler ungdomsrån i Malmö och Stockholm 1998 än 2019.

Det hela var överstökat på en dryg timme. SVT intervjuade moderaten Forsell med extralång mikrofonpinne. Det går inte att vara nog försiktig i dessa tider.

I riksdagens nästan folktomma café handlade TT:s politikreporter Owe Nilsson lunch. Han muttrade att det inte fanns ett ord att skriva om debatten. En nyhetsvärdering jag inte saknar förståelse för.

Det är närmast overkligt att tänka sig att den politiska striden alldeles nyss kretsade kring ämnen som detta.

Jag kommer på mig själv med att sakna den tiden.