Arbete är mer än pengar - det är lust och stolthet
Gud sa till Adam och Eva att de inte fick äta av den förbjudna frukten i paradiset, men ormen lockade Eva att ge äpplet till Adam.
För detta regelbrott utslungade Herren en förbannelse. Människan dömdes att arbeta i sitt anletes svett och fördrevs ur Edens lustgård.
Sedan dess har vi slitit som jägare, bönder, biljettkontrollörer, fabriksarbetare, skoputsare, fondmäklare, pråmdragare och kolumnister. Snart är förbannelsen hävd. Hälften av jobben kommer att försvinna enligt forskningen.
Tacka de allt smartare datorerna för det. Spådomen om att arbetet försvinner är emellertid inte ny, den store ekonomen John Maynard Keynes konstaterade redan 1930 att maskinerna skulle befria människan från arbete.
Keynes ansåg att vi måste frigöra oss från det mentala arvet från fördrivningen. Generation efter generation har lärt sig att arbetet är tillvarons mening. Nu måste vi ge tillvaron ett nytt innehåll.
Vi kommer alltså att återinträda i Paradiset.
Vad ska vi göra där?
Ska vi införa medborgarlön för dem som inte får lönearbeta? Hur hög ska den vara? Och hur kommer den halva som arbetar att förhålla sig till dem som ska försörjas? Och vice versa?
Eller ska vi dela på jobben? Kommer Volvo att acceptera att ha 400 ingenjörer som arbetar tio timmar i veckan i stället för 100 som arbetar 40?
Nu invänder många att vi hittills skapat nya uppgifter när maskiner tagit bort de gamla. Sant. Men vi tar nu ett nytt språng framåt och vad är det som säger att just åtta timmar är den ideala arbetstiden? Varför inte sex? Eller tre!
Vi har lärt oss att slita i stället för att njuta. När vi äntligen får möjlighet till stillhet vet vi inte hur vi ska göra, skrev Keynes.
Vi måste lära oss att se på tillvaron på ett nytt sätt, att bli som Adam och Eva före fördrivningen.
Men arbete är ju mycket mer än tvånget att skaffa pengar, det är också lust och stolthet. Att skriva denna kolumn mot deadline och med kvalitetskrav är något helt annat än en amatörs glada försök hemma på kammaren.
Genom mitt arbete blir jag något mer än mig själv - en del av samhället.
Under hela sin existens har människan längtat till paradiset. Så dumt. Vem vill gå omkring med händerna på ryggen och småprata hela dagarna?