Staten behöver ta mer kontroll över elmarknaden
Privatiseringar av offentliga verksamheter har generellt inte varit någon succé.
Nu framstår även frisläppandet av elmarknaden som mindre lyckad.
Staten behöver ta större kontroll över energimarknaden för att det ska produceras tillräckligt med el till ett rimliga priser.
Föreställ dig en dag utan el.
Det finns inget varmvatten i duschen. Maten går inte att tillaga. Kylan inomhus går snart genom märg och ben. Det går inte att ladda dator eller telefon. Internet ligger nere.
Det är ingen slump att Putin försöker knäcka den ukrainska motståndsviljan genom att bomba sönder elnätet. Utan el stannar det moderna samhället.
Ändå behandlar staten el som om det vore en vara vilken som helst.
”Jag tror inte jag köper någon el i dag för den är så dyr”, är ett resonemang som kanske funkar för smågodis eller oxfilé men knappast för el.
Inte heller tror jag att gemene man mumsar i sig en massa extra el när hen får höra att spotpriset är extra lågt en viss dag. För majoriteten är el en funktion, en grundläggande samhällsservice, mer än en vara. Det är termometern, inte den enskilde konsumenten som avgör elförbrukningen.
1996 avreglerades den svenska elmarknaden. Det fanns inte längre någon som hade ansvar för att det fanns tillräckligt med elproduktion i Sverige. Tanken var att marknaden skulle lösa problemet genom att bygga ut precis så mycket elproduktion som det var lönsamt att hålla.
Men som vi såg bland annat 2015-2019 då ett antal kärnkraftsproducenter lade ner fyra svenska reaktorer eftersom det inte ansågs ekonomiskt lönsamt att driva dem vidare fanns det ingen som tog något helhetsansvar för att säkra elproduktionen och stabiliteten i elnätet.
Det är bekvämt för politikerna att hänvisa till marknaden och tvärtom. Då behöver ingen ta ansvar.
Dysfunktionell marknad
Uppdelningen av Sverige i fyra olika prisområden var tänkt att leda till att el-produktionen skulle byggas ut kraftigt i södra Sverige. När följden i stället blev att vindkraften framförallt byggdes ut i norra Sverige eftersom det var lättare där med mindre folkligt motstånd i glesbebyggda områden så fanns det ingen som tog ansvar för att vända den utvecklingen.
Detta trots att el är en helt grundläggande vara för det svenska välståndet.
När elmarknaden var statligt reglerad fanns det alltid en överkapacitet i systemet eftersom varje elleverantör var ansvarig för att kunna leverera tillräckligt med el inom sitt område. Då var det genomsnittskostnaden som bestämde priset på el inte som i dag marginalkostnaden, det vill säga den sist producerade kilowattimmen oavsett hur dyr den är i förhållande till produktionskostnaden av andra elslag.
Men det ansågs inte effektivt.
I stället ersattes det med ett system som kan liknas vid den just-in-time modell som vi fram till pandemin utvecklat för leverans av andra varor. Elen ska hela tiden flöda gränslöst mellan olika länder för att tillgång och efterfrågan ska matchas perfekt.
Men marknaden blir dysfunktionell när den utsätts för chocker som avstängd rysk gas och prisskillnaderna mellan olika energislag blir extrema. Det är inte längre bara tillgång och efterfrågan som styr priset utan också osäkerheten kring tillgången på energi.
Löften infriades inte
Precis som pandemin satte stopp för mycket av just-in-time tänkandet visar kriget i Ukraina hur extremt sårbara vi blir när ingen tar ansvar för att det produceras tillräckligt med el. Tilltron till att marknaden ska lösa allt har varit för stor och nu måste staten återigen ta ett större ansvar för att säkra att tillräckligt mycket el produceras på rätt platser. Ny kärnkraft ska byggas och gamla kraftvärmevärk tas i drift igen.
Ironiskt nog är det i Sverige en borgerlig regering som tvingas strama åt marknadens tyglar precis som det i Tyskland är miljöpartister som tvingas återstarta kolkraftverk som tagits ur drift.
Löftena om välsignelsen i en fri elmarknad infriades aldrig. Lika lite som de gjort det när det gäller avregleringen av järnvägen, apoteken eller bilprovningen. Visst finns det saker som blivit bättre men priserna blir sällan lägre, ansvaret styckas upp och helhetsintrycket är att viktiga samhällsfunktioner fungerar sämre.
Är det inte märkligt att varken staten eller någon privat aktör ansvarar för att det produceras tillräckligt med el i Sverige och på rätt platser?
Med tanke på hur grundläggande elen är för alla samhällsfunktioner borde det vara ett av statens viktigaste uppdrag.
Om vi har skapat ett system där Sverige är tvunget att exportera el till övriga Europa oavsett om vi har ett överskott eller inte bör det systemet rimligen förses med mekanismer som gör att svenska konsumenter inte får betala mer för elen därför att vi exporterar.
Straffas för el-export
I dag har vi den märkliga situationen att Sverige under 2022 exporterat rekordmycket el samtidigt som svenska konsumenter straffas med högre priser för att tyskarna lagt ner sin kärnkraft och för att den franska kärnkraften står stilla.
Jättebra för elbolagen som tjänar miljarder men väldigt dåligt för svenska konsumeter som blir fattiga och företag som tvingas gå i konkurs.
Precis som det splittrade ansvaret ledde till kaos inom äldrevården under pandemin sker nu samma sak på elmarknaden. I stället för att ta itu med grundproblemet i Sverige, att priset på el är långt mycket högre än produktionskostnaden, ägnar sig regeringen åt att lappa och laga med el-stöd som i praktiken är en återbäring av avgifter som konsumenterna redan betalat.
Följer man pengarna så går det vi konsumenter betalar i elräkning till elbolagen (elhandlare, nätproducenter och elproducenter) och staten.
I praktiken pågår en massiv förmögenhetsöverföring från vanliga el-konsumenter till elbolagen och den svenska staten som tar ut både elskatt och moms och dessutom moms på elskatten. Staten och elaktörerna tjänar mångmiljarbelopp på att marknaden blivit dysfunktionell. De har få incitament att ändra på det.
Sedan försöker samma stat få det att framstå som att konsumenterna ska vara tacksamma för att vi får tillbaka en del av de absurt höga och systemhotande elräkningar alltfler tvingas betala.
Den hittills på många håll milda vintern har räddat Europa så här långt från de värsta fantasipriserna. Men januari, februari och mars återstår. Och vädret är minst lika opålitligt som den så kallade marknaden. Om det nu är möjligt.