Provocerande när staten samlar pengar på hög

Svenska finansministrar har blivit preppers som visslande går runt i källaren och ännu en gång inventerar förrådet av konserver, vattendunkar och handvevade radioapparater. 

Sällan har väl uttrycket fattigmånad varit mer träffande än för januari 2023.

Enligt Google har svenskarnas sökningar på frasen ”billig mat” skjutit i höjden efter jul. Någon som inte behöver bekymra sig för ett anorektisk bankkonto är finansminister Elisabeth Svantesson. Under 2022 gick statens budget med 164 miljarder i överskott, enligt Riksgälden.

Siffran, som motsvarar 16 000 kronor per svensk, är den högsta någonsin. Därmed fortsätter Sveriges statsskuld att sjunka i snabb takt. Bara sedan 2009 har den halverats från 36 till 18 procent av BNP. Räknar man in hela den offentliga sektorn var skulden drygt 33 procent av BNP i mitten av 2022 och spås enligt regeringens prognoser sjunka till 26 procent år 2025. Det ska jämföras med 86 procent som är genomsnittet i EU.

 

Men Sveriges finanser är faktiskt ännu solidare än vad dessa siffror antyder. Staten har också stora tillgångar, alltifrån statliga bolag till pensionsfonder. Räknar man in dessa är den svenska staten inte skuldsatt överhuvudtaget, tvärtom uppgick nettoförmögenheten till hela 2 276 miljarder kronor i slutet av 2021, enligt Ekonomistyrningsverket.

I en rapport häromåret från konsultfirman McKinsey konstaterades att Sverige näst efter Kina är det land där staten har störst tillgångar i förhållande till BNP. 

Att politiker är försiktiga med skattebetalarnas pengar brukar på goda grunder anses som önskvärt. 

Det är också rimligt att Sverige har väl tilltagna säkerhetsmarginaler eftersom hushåll och företag till skillnad från staten är högt belånade. 

 

Men sparmanin har gått alldeles för långt. 

Sverige är på väg att halka långt under de 35 procent av BNP som politikerna satt upp som ett riktvärde för statsskulden. 

Svenska finansministrar har blivit preppers som visslande går runt i källaren och ännu en gång inventerar förrådet av konserver, vattendunkar och handvevade radioapparater. 

Det finns en överhängande risk att de i sin iver att förbereda sig för katastrof går miste om något viktigt som pågår uppe i solskenet: livet. 

Precis som slösaktiga politiker kan göra stor skada finns det också problem med folkvalda som saknar förmågan att göra av med pengar. 

Ett sätt att se på stora överskott är att staten krävt in för mycket skatt från sina medborgare, pengar som då rimligen borde betalas tillbaka. Det vore självklart i ett läge där alla uppgifter som ligger på det offentliga utförs felfritt. Riktigt där befinner sig inte Sverige, om man uttrycker sig snällt. Kanske är just detta ingen slump. 

 

Trots att staten bara blivit rikare och rikare har den offentliga sektorns investeringar sjunkit, från 5,4 procent av BNP 1994 till 4,5 procent 2021. Statens utgifter har fallit från 30 procent av BNP till runt 20 procent, en skillnad på 500 miljarder. 

Det går att tala om en osynlig skuld som skapas när infrastruktur, utbildning och andra centrala samhällsfunktioner försummas under lång tid. 

Den senaste två budgetarna, från förre finansministern Mikael Damberg och hans efterträdare Elisabeth Svantesson, har i praktiken varit rena stålbaden. 

Motiveringen är att staten bör avstå från att ösa på med pengar för att inte driva upp inflationen. Det där är en sanning med modifikation. Det finns en hel del som kan göras utan att Bregott-paketen passerar hundralappen: satsningar på utbildning, forskning och inte minst energiproduktion.

Men det mest besynnerliga med våra rekordstarka statsfinanser är att det borde vara straffsparksläge för varje politiker med självbevarelsedrift. Det är fritt fram för stora offensiva framtidsprojekt, att skapa en ”ny berättelse om Sverige” som en pr-konsult skulle säga. Något som kan ena en nation som försjunkit i alltför mycket tjafs och dystopier. Det är nästan bara fantasin som sätter gränser: Sverige har råd med det mesta. Istället lyckas inte staten leverera det allra mest grundläggande. 

 

I den aldrig sinande floden av nyheter om en vård i kris dröjde denna sig kvar: en patient avled på St Görans sjukhus i Stockholm. Dödsorsak: hög arbetsbelastning och överbeläggning. Personen hade lämnats obevakad trots tydliga instruktioner från läkare.

En händelse som hade upprört även i ett land på randen till konkurs. I en av världens rikaste nationer? Då är det rena skammen. 

 

Följ ämnen i artikeln