Herregud, mammas pojke har fångat mig
Susan Boyle lär ha brutit ihop efter sin talangjaktssuccé. Hon pratar i telefon med en osynlig vän enligt källor. Stackars fula ankungen som youtubade sig in i hela världens hjärtan. Här hemma har halva årets Robinson-styrka klappat ihop på liknande vis och plötsligt känns det vintage-Robinson i luften och Robban har återuppstått (snart knullas det i teve igen, med Adam Alsing vid rodret, sanna mina ord).
Nygammal fråga: Vem tar hand om alla som faller igenom i dokusåpeträsket? Vem håller Susan Boyle i handen nu? Du, jag, någon tv-chef? Produktionsfolk brukar svära sig fria med att dom erbjuder en psykolog direkt efteråt eller att alla är vuxna och vet vad dom gör. Ja, alla är vuxna (minus barnen som ofta finns i något slags periferi). Men ändå. När det uppsluppna härliga kamerateamet som följt överallt packat sina väskor och när kanalernas infomänniskor har nya i kön att ta hand om. Vad händer då?
För mig är dokusåpor som chips. Inte bra för kroppen men väldigt gott. Men jag är feg och har med åren fått lättare för dom som är på avstånd. Gärna från andra sidan Atlanten. Eller där något ska utföras som befinner sig snäppet över att knulla i ett isolerat hus eller få sin grisiga lägenhet städad av två tanter, efter dödsfall/skilsmässa/arbetslöshet. Jag avgiftades förra året från Tyra Banks succéserie ”Top Model”. Efter säsong 2002 tog det slut för mig. Hålet har gapat tomt sedan dess.
Men nu har det hänt igen – ”Momma’s Boy”. Åh, herregud. Det är helt sjukt. Tre Ken-liknande stiffa killar ska hitta kärleken i en ormgrop av Barbie-liknande kvinnor. Men i ”Momma’s Boy” finns det en twist. Här har deras morsor flyttat med in i huset. En judisk mamma från helvetet, en italiensk mamma från helvetet, och en radhusamerikansk mamma från helvetet, ska hjälpa sina omhuldade söner att välja rätt. Det är en sådan twistad version av moderskärlek. I verkliga livet kan moderskärlek vara kvävande och jobbig, i synnerhet för döttrar. Mammor som inte vill klippa navelsträngen, döttrar som inte vågar såra. Det är därför inga kvinnliga författare skriver böcker om sina mammor. Det går inte. Det är för nära och infekterat. Pappor förväntas ta all stryk eftersom de aldrig var riktigt lika manipulativa och känsliga. Mammors kvävande sonkärlek har varit mer tillåtande, kanske anses söner klara den bättre, jag vet inte. Eller så är sönerna så inställda på att en ny hushållerska en dag stiger in och tar över medan döttrar spenderar livet, nära sina mödrar. ”I Momma’s boy” lever mammorna i alla fall ut denna twistade version av en mommie dearest. Radhusmamman står uppklädd framför sin brandman till son och lipar för att han valt att gå på date med en blondin med fejkbröst trots att mamman inte ville det. Hon lipar för att han inte ser henne. Det är nästan incestuöst. Eller som när italianomorsan hoppar ner i bubbelpoolen för att avbryta sin sons hångel med någon hon inte gillar. Det är också lite sorgligt. En kvinna som kämpar i sin bastion för barnen, det hon är bäst på. Det som hela vår civilisation ändå kunnat enas om är kvinnas värld. Ingen vill ta det ifrån henne. Men det är så underhållande att jag inte kan sluta titta. De bästa dokusåporna när sig på könsrollerna, så är det bara.
Men egentligen är ju alla dokusåpadeltagare tv-världens underklass. Det spelar ingen roll om dom i verkligheten är läkare eller poliser eller vad dom nu råkar vara. Det är billig tv, och deltagarna har inget veto på slutresultatet. Om trycket blir för stort lämnas dom också ensamma, som Susan Boyle eller Robinson-Christian.
Det blir lite som med chipsen då. Gott under tiden men med lite kräkkänsla efter hela påsen.
Men vi är ju alla vuxna...