Diktatorn pekar med hela handen, demokratierna velar och vinner
Skillnaden mellan demokrati och diktatur är att demokratin alltid tvivlar på sig själv medan diktaturen aldrig gör det.
Vi är fulla av fel och brister och töntigheter. Statsminister Magdalena Andersson kan ekonomi men snubblar på orden och är oklar över definitioner när hon ska diskutera världskrisen. Hon får en lapp som råder henne att använda ordet aggression.
Utrikesminister Ann Linde berättar att ett pansarskott är en lång grej man lägger på axeln och skjuter med.
Vilken röra! Vilken osäkerhet!
Vilken skillnad mot Vladimir Putin som sitter bakom sitt stora skrivbord och suckande redogör för den börda historien lagt på honom. Han tvingas sätta sin oövervinnliga krigsmaskin i rörelse. Han lovar nåd om de ukrainska soldaterna är förnuftiga nog att lägga ner vapnen och gå hem till sina familjer.
Samtidigt velar demokratierna runt. Sverige är ett utmärkt exempel. Ena stunden står vi fast vid vår skenheliga politik att inte exportera vapen till krigförande länder, nästa stund ska vi exportera rören som man lägger på axeln och skjuter med. Ena stunden är den 200-åriga neutraliteten höjd över diskussion, nästa stund funderar vi på Nato i alla fall.
I demokratin är allt löst, allt flyter, medan i diktaturen är allt fast, staten ett klippblock med ledaren i brons högst upp. Han pekar med hela handen mot framtiden.
Jag lägger mig på soffan i tv-rummet för att läsa i kapp i tidningshögen. Slår upp Spectator av den tolfte februari. Spectator är en fin gammal engelsk tidskrift, ofta intressant, alltid underhållande, även om den blivit lite väl förutsägbar i sin avsky för allt till vänster om Djingis Khan.
Ledarartikeln den tolfte februari har rubriken:
”Därför vinner Putin”
Artikeln är en lång uppräkning på allt som demokratierna i väst gjort och gör fel. Ingen kommer att svara militärt på Putins hot mot en självständig nation. Putin har visat att väst inte ens kan komma överens om de sanktioner man alltid viftar med. Aldrig i historien har Nato varit så svagt och regeringarna i väst så splittrade inför ett militärt hot från öst.
Så fortsätter artikeln. Putin har avslöjat ”väst” som en teoretisk konstruktion, en kvardröjande rest ur historien mer än en realitet:
”Det finns ingen styrka som kan hindra Putin från att ta Ukraina.”
Tolv dagar efter den ledarartikelns publicering rullade ryska stridsvagnarna över gränsen.
Naturligtvis skulle de vinna. Presidenten i Kiev var en komiker som råkat väljas till president, han var ett belägg för hur svag och omogen den korrupta och hopplöst kaotiska ukrainska demokratin var.
Förra gången valde de en konfektyrfabrikör, nu en clown!
Och i Kreml satt en KGB-agent som blivit diktator och som gång efter gång visat att han inte stoppar för något. Protesterar medborgarna låter han batongerna dansa. Krävs mord, mördar han. Behöver en stad utplånas, utplånar han den.
George Orwells roman ”1984” beskriver en totalitär stat där Storebror behärskar varje detalj i undersåtarnas liv. Nyspråket fjättrar deras tankar: krig är fred, frihet är slaveri, okunnighet är styrka.
Den cyniske utrikesministern Lavrov gav en fint exempel på nyspråk när han sa ”vi har inte attackerat Ukraina” samtidigt som ryska styrkor inringade ukrainska städer och bomberna haglade.
När jag skriver detta fortsätter det heroiska motståndet i Ukraina. Komikern har blivit vår tids stora ledargestalt. Västvärlden har aldrig varit så enad.
Putin underskattade demokratins kraft och det gjorde vi själva som vanligt också. För att förstå denna paradox, att vi som är så hycklande och veliga och ofta ganska töntiga ändå är så starka måste man leka med Orwells nyspråk:
Oenighet är styrka, debatt skapar enighet, bråk i parlament och media lugnar medborgarna, mångfald och individualism ger gemensam kraft.