Planeten har inte råd med våra charterresor

Jonathan Jeppsson

Grävchef och klimatkolumnist

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Uppdaterad 2023-12-22 | Publicerad 2022-05-28

Vem får flyga – och vem får det inte?

En hetsig debatt har blossat upp kring att vår ständiga längtan att se världen paradoxalt nog bidrar till att förstöra den.

Men oavsett vem som flyger, så kommer inte planeten ha råd med våra charterresor.

Hur stort är den enskilda individens ansvar i förhållande till de eliter som genomkorsar atmosfären med betydligt högre frekvens – har inte alla rätt till en flygresa då och då?

Ja, har alla rätt att slänga ett batteri i skogen?

Enligt IPCC står flyget globalt sett för omkring 2-3 procent av de totala utsläppen av koldioxid. Om man tar med även utsläppen av vattenånga och kväveoxider på hög höjd i beräkningen, blir klimatpåverkan dubbelt så stor.

Men egentligen är det betydligt värre än så. Även din kylskåpsmagnet från den grekiska övärlden ska nämligen pressas in i ekvationen.

De totala utsläppen från turismen utgör åtta procent av alla globala koldioxidutsläpp, enligt en grupp forskare. De räknade in rubbet – transporter, boende, mat, drycker, kläder, souvenirer och kosmetika – när koldioxidflödena från 160 länder identifierades.

Forskarnas prognos var att koldioxidutsläppen från turism kommer att ha ökat från 2,9 miljarder ton 2009, till 6,5 miljarder ton 2025 (en tidpunkt som förstås kan skjutas fram på grund av pandemin.)

Vilka är egentligen ”vi”?

Föreställningen att det inte är några större problem att fortsätta åka på flygsemestrar innehåller en rad intressanta komplikationer.

helskärm

Till exempel klassproblematiken. Klassfrågan kan inte trumfa klimatet. Klimatet bryr sig inte om vem som flyger – varje ton koldioxid som släpps ut eller inte släpps ut räknas.

Men inte ska väl vanligt folk skämmas för en charter till solen, har det hetat i debatten. Men vilka är vanligt folk? Vilka är egentligen ”vi”?

80 procent av planetens invånare har aldrig suttit i ett flygplan. Om varje människa på jorden gjorde en långdistansflygning per år skulle utsläppen med råge överstiga USA:s samlade koldioxidutsläpp. Har planeten råd med detta?

Det verkar inte så.

Alla blir medskyldiga

När vi fortsätter att göra klimatskadliga saker, även om det är i mindre skala än många andra, fortsätter vi också att legitimera ett system som många trots allt inser är ohållbart.

Det är det som gör magnituden av problemet så enorm – som inslussade i en maffialiknande struktur görs vi medskyldiga. Och är vi lite skyldiga – vilka är vi då att anklaga och ställa krav? Att bryta oss loss?

En studie i Science 2018 visade att en kritisk tröskel passeras när storleken på en engagerad minoritet når ungefär 25 procent av befolkningen. Vid det laget kan sociala vanor och konventioner förändras i ett enda slag, vi kan tvärt sluta med det vi ”alltid” har gjort och börja se det vi såg som omöjligt som något fullständigt självklart.

Vidsträckta åsiktssystem kan brytas upp med en svindlande hastighet.

Det är den springande punkten: Visst måste strukturer förändras, men för att politiska beslut ska få acceptans måste de vara förankrade hos befolkningarna. Och den förändringen börjar – som alltid – med den enskilda individen.

Omställningen har inte börjat

Den pågående klimatkrisen ställer oss inför hisnande utmaningar. En genomgripande omställning i hur vi förhåller oss till vår omvärld och till vår livsstil behöver bli verklighet om vi ska undvika katastrofala konsekvenser för planeten. Tiden är för kort för att skruva på marginalerna, men avstånden är stora mellan ord och handling. Fortfarande är andelen fossila bränslen för världens energiproduktion över 80 procent – så har det varit sedan 60-talet. Faktum är att omställningen egentligen inte har börjat – den globala efterfrågan på el växer i ett snabbare tempo än vad förnybar energi kan leverera.

Vi balanserar på en knivsegg: Utan kraftiga utsläppsminskningar passerar vi 1,5-gradersgränsen redan nästa årtionde, ja, eller värre än så: Enligt en ny rapport är det 50 procents risk att 1,5-gradersgränsen överskrids någon gång inom de kommande fem åren, när väderfenomenet El Niño återvänder.

Framtiden är tydligen redan här. Det är i det perspektivet den enskilda individens eventuella skamkänsla för sin flygresa ska ställas.

Antarktis riskerar smälta

Vilka är då insatserna vi skjuter fram över roulettebordet medan kulan snurrar?

Ja, vid 1,5 grader så kommer en tredjedel av Himalayas glaciärer att ha smält bort vid seklets slut.

Vid två grader så riskerar Antarktis smälta på ett sätt som på lång sikt höjer havsnivån med 2,5 meter, med förlusten av de flesta av världens kuststäder som följd.

En analys från Airbus gjord före pandemins utbrott visade att det kommer att behövas 37 000 nya flygplan fram till 2037, när framför allt den asiatiska marknaden skjuter fart. Hur de nya, mer ”hållbara” flygbränslena, kallade SAF (sustainable aviation fuels), samtidigt ska kunna minska och till slut eliminera utsläppen, är höljt i dunkel.

Egentligen är det ganska enkelt:

En helt ny studie visar att flygandet kommer att bidra med 0,1 grader i uppvärmning till 2050. Hälften beror på de utsläpp som skett fram till i dag, hälften är det som komma skall.

Vill vi bidra till detta?

Spänn fast säkerhetsbältena, så åker vi.