Carlos får mig att tänka på killen i farfars kvarter
Jag har aldrig sett Flugornas herre.
Som barn råkade jag se scenen där de kastar ett stenblock på den tjocka pojken och det räckte för att ångesten skulle sätta bo i mitt hjärta och stanna kvar.
Det handlar inte om att jag har fler och större känslor än andra eller att jag skulle vara en sån där högsensitiv typ som det är populärt att prata om nu. Lyste det igenom att jag inte tror på HSP? Det hoppas jag verkligen.
Ett utsatt barn ligger död under en stor sten och det är det enda jag vet. Det och att man inte kan lämna barn ensamma i en minut utan att de klär av sig kläderna och tar till spjut.
I förra veckan såg jag tredje delen av Dokument inifråns granskning av fallet Carlos. Carlos i Strömsund som var tjugotvå år, bodde på gruppboende och drömde om att gifta sig.
Min farfar bodde i ett lägenhetsområde som jag såg genom barnets ögon när jag ett par gånger per år tog bussen söderut. Vi handlade på Kvantum, jag fick alltid en målarbok, vi åt smörgåsar med kokt ägg och extrasaltat smör, vi låg i varsin säng i kvällningen och pratade om livet men ännu mer om döden eftersom min farfar var djupt troende. Trygghet och ordning och reda. Farfar vilade händerna i ryggslutet och tittade ut mot gården. Hållningen var rak, tron fast.
Utanför hans fönster, i de andra lägenheterna, såg livet annorlunda ut.
Det var hon som hade en mamma som jobbade på dagarna medan pappa låg i soffan och sov. Vi släpade två svarta sopsäckar pant till Kvantum. Hundra ölburkar, vi spillde på fötterna. Jag förstod inte varför farfar blev så upprörd.
Hon var så liten den tjejen, liten men tuff. Härdad.
Ibland när vi satt på lekplatsen med tårna i sanden kom en kille från två hus bort fram och pratade. Han var lång och snäll och kanske tjugo eller så. Jag förstod att han inte var som andra. Första ledtråden var att han ville umgås med oss.
Var fanns hans jämnåriga vänner? Han hade inga.
Min kompis med ölburkarna berättade att hans mamma hade slagit honom i huvudet och att han sedan dess inte riktigt var som han skulle. Han ville ofta att vi skulle följa med till kiosken, han skulle bjuda. Och hur mycket jag nu älskade godis så vågade jag inte, på grund av farfar och på grund av instinkt. Ibland frågade vi om han inte kunde gå och köpa godis eller en liten chipspåse, och då gjorde han det.
Nu tänker jag att den killen var som Carlos. En kille som var för gammal för skolan, för annorlunda för ett jobb.
Ensam, udda, utsatt. Utan plats i världen.
Barn berättar inte för vuxna vad de är med om. Och då kan det hända att vuxna går runt och tror att allt är lugnt. Senare ska skadan göra dubbelt ont. Ont därför att ditt vuxna barn har lidit, mer ont därför att du inte visste och därmed missade chansen att förändra situationen.
Som vuxen ser jag på killen i farfars kvarter med en mammas blick. Hur hade han det om dagarna? Hur blev hans liv? Lurade någon honom till skogen och slog honom som sport? Vem såg om han for illa?
Smärtan i Carlos mamma Estrella är det som finns kvar när tredje delen ebbar ut i den öppna frågan om hon hade fått ett bättre liv om hon även fortsättningsvis levt i okunskap.