Tatiana, 66, bor vid frontlinjen: ”Tänkte bara på min son”
AVDIJIVKA. Människorna längs frontlinjen i Ukraina har levt med krigets närvaro i åtta år. När de ryska hoten om militär upptrappning nu stegras påminns de om sina reaktioner när konflikten började.
– En gammal kvinna och hennes barnbarn dödades i trapphuset bredvid, säger Tatiana, 66, som bor i ett sönderskjutet hus.
– Jag kunde inte föreställa mig att det skulle bli krig, säger Alexej, 33, som bor i ett sönderskjutet hus.
– Jag trodde aldrig det skulle bli krig, den tanken slog mig inte. Vi levde normala liv, varför skulle det blir krig? Vi är ett civiliserat land, säger Tatiana, 66, som bor i det sönderskjutna grannhuset.
– Vi funderade inte på krig, säger ett äldre par som är på väg in i det tredje sönderskjutna huset på Sparvgatan i Avdijivka.
Så tänker vanliga människor som lever sina vanliga fredliga liv. De kan inte tro att deras liv plötsligt slås sönder i en konflikt som är fullständigt meningslös och idiotisk.
Men på andra sidan gatan där det förut var ett öppet fält står nu en skylt med en dödskalle: fältet där man förut kunde leka och rasta hunden är besått med minor.
Sista utposten mot ockuperade zonen
På andra sidan minfältet står en ridå med popplar för att bromsa vinden över den ändlösa ukrainska slätten. Bortanför popplarna är en militär postering med sandsäckar och skyttevärn, sista utposten mot den ryskkontrollerade så kallade Folkrepubliken Donetsk.
Så blev det fridsamma livet på Sparvgatan ett liv i beskjutning och belägring.
Bara en person jag talar med vid de förstörda husen såg kriget komma. Tatiana Ponomariova, 54, bor i en lägenhet på nedre botten som mirakulöst nog klarade sig oskadd när beskjutningen var som värst 2014, 2015 och 2016 – över 100 granater träffade de höga hyreshusen.
– Jag har en moster i Transnistrien, säger hon.
Transnistrien är utbrytarrepubliken som kontrolleras av Ryssland i östra Moldavien.
– Hon varnade mig när Ryssland började propagera om att de rysktalande i Ukraina var förtryckta. Hon sa: Först talar de om förtryck, sedan blir det pro-ryska möten, sedan kommer Putins styrkor och skiljer Donetsk från Ukraina, sa hon. Precis som ryssarna gjorde i Moldavien. Och precis så blev det.
När Tatiana förstod vad som skedde blev händelseförloppet tydligt. Hon följde propagandan i rysk TV. Man varnade för fascister i Ukraina.
Tatiana skrattar.
– Jag har inte sett några fascister här.
Hon såg hur stämningen blev alltmer uppjagad.
– Det kom människor från Kiev och höll möten till stöd för det självständiga Ukraina. Det kom människor från Donetsk och höll pro-ryska möten, de ville skapa intryck av att ryssarna var förtryckta.
Hon skrattar igen.
– Jag har talat ryska hela mitt liv!
Granatsplitter och utblåsta fönster
Så bröt striderna ut och husen på Sparvgatan blev mål för de proryska truppernas granatkastare. Tatiana, som är änka, satt med sina grannar i trapphuset på nedre botten under beskjutningarna som bit för bit förstörde husen.
Husen är nu vittnesmål om krigets förstörelselusta: väggar märkta av skott och granatsplitter, hål i fasaderna till det som en gång var vardagsrum, fönster utblåsta av tryckvågor, bortslitna dörrar, ett öppet hål in i en lägenhet där golvet är täckt av murbruk, ett badrum utan dörr där den nakna toalettstolen ser obscent övergiven ut, stora hål i golvet ner till våningen under, förvridna armeringsjärn, snödrivor i trapphuset, knaster under skosulorna från puts och glassplitter.
– En gammal kvinna och hennes barnbarn dödades i trapphuset bredvid, säger Tatiana. Jag var aldrig rädd för egen del. Jag tänkte bara på min son, jag har bara ett barn. Han gick ut som frivillig och jag var så orolig för honom, jag tänkte bara på honom, mitt eget liv tänkte jag inte på.
”Varje kväll hör jag skottlossning”
Precis som kriget utvecklas efter sin logik, blir det oundvikligen spänningar i samhället som utsätts för kriget.
Ukrainska försvaret ställde en stridsvagn bakom elcentralen till husen på Sparvgatan.
Var det den som granatbeskjutningen gällde?
Vem försåg angriparna med uppgifter? Frivilliga och män från underrättelsetjänsten sökte i kvarteren efter spioner men fann inga.
En av Tatianas grannar lyssnar på hennes berättelse och blir plötsligt upprörd. Hon säger att folk inte får tala ryska som de vill längre. Bara ukrainska är det officiella språket nu. Man måste tala ukrainska om man arbetar för statliga myndigheter. Undervisningen i skolorna är bara på ukrainska. Det är fel! Det borde inte vara så!
Tatiana bryr sig inte om henne.
– Varje kväll hör jag skottlossning men den är för långt bort för att vara oroande.
Minns tiden före kriget
Hon har bott på Sparvgatan sedan 1998. Hennes son växte upp i familjens lilla enrummare med kokvrå.
– Det var så många barn i kvarteret. Det var alltid livligt på gården. De lekte kurragömma, spelade fotboll…
Tatianas ögon lyser upp. Hon öppnar plåtdörren till trapphuset och tar med oss till sin lägenhet.
Hon har tur som har kvar sitt hem.
Hon har tur att hennes son lever och arbetar som taxichaufför nu.
Hon har tur som kan verka i samma yrke hon haft hela livet, hon arbetar åt ett företag som renoverar hus invändigt. Hon arbetar fem dagar i veckan åt sin arbetsgivare. På helgerna tar hon privata uppdrag. Hon har mycket att göra, många lägenheter är förstörda i kriget; tyvärr går en del inte att rädda.
Tatianas kombinerade sovrum och vardagsrum är en välstädad och trivsam tillflykt från osäkerheten och förstörelsen utanför fönstret.
Ute på gården stånkar Alexej, 33, när han står böjd i en hopplös ställning för att reparera något i bagageluckan på sin bil.
Alexej som inte kunde föreställa sig att det skulle bli krig.
Snart kommer Tatianas 66-åriga granne som också heter Tatiana att gå över den snötäckta gräsmattan medan stora snöflingor sakta faller och dämpar stadens ljud.
Hunden hörde först
Tatiana som talar ryska men är noga med att betona att hon är ukrainare. Tatiana som säger, vi hade inga fiender, varför skulle det bli krig, jag kunde inte tänka mig det?
Och nu avslutar Tatiana Ponomariova sin berättelse med att berätta att hennes hund hörde granaterna före människorna. När hunden började springa var det dags att ta skydd.
Och jag frågar vad hon säger om de 100 000 soldater som Putin ställt upp vid Ukrainas gräns, och om risken för invasion som hela världen talar om, och Tatiana Ponomariova säger:
– Jag tror inte det blir krig här igen. Jag tror inte det.