Advokaten raserar det åklagaren i terrormålet bygger upp

"Ett attentat som hade blivit mycket värre än Drottninggatan."

I sitt slutanförande i terrorrättegången sammanställer åklagare Per Lindqvist alla spretande indicier och etablerar logik och sammanhang.

Men det finns sprickor och frågetecken och advokaterna hugger och sår tvivel.

Säkerhetssalen i Stockholms tingsrätt, dag 10.

Huvudförhandlingen går mot sitt slut och domare Patrik Alm betar av yttranden från Migrationsverket.

Går det att verkställa utvisning av de åtalade uzbekerna i händelse av fällande dom? Nja. Uzbekistan är inte att leka med för människor med "viss religiös eller oppositionell profil". Tortyr förekommer. Hur det går för dömda terrorister ska vi bara inte tala om.

Lindkvist, en modern åklagare, lågmäld, effektiv, tar över föreställningen. Han redogör för chattar med IS-medlemmar i Turkiet, beslagtagna filmer med propaganda och avrättningar, överföringar av pengar, samtal om bröllop, gasmaskar och bajonett.

På åhörarläktaren trängs ett 50-tal personer. Journalister, en och annan släkting till en av de misstänkta, nyfikna pensionärer, en forskare.

Sex personer är åtalade för terrorfinansiering. Tre av dem dessutom för att ha förberett ett terrordåd av en magnitud vi tidigare aldrig har sett i Sverige. En trio som, för att tala med åklagaren, är "mycket övertygade is-sympatisörer".

Åklagaren skapar kronologi. Datum läggs till datum. Stor vikt läggs vid de över 500 kilo kemikalier som en av de åtalade ropade in på en nätauktion i februari 2018.

Med detta material, påstår Lindkvist, skulle en bomb av samma typ som Breivik använde vid attentatet i Oslo tillverkas.

Timmarna går, bevis staplas på bevis, falska pass, fler chattar, flyktplaner. Åklagaren läser långsamt, tolken ska ha en rimlig chans att hänga med.

Plötsligt ringer mobilen i fickan på en nämndeman. Fummel, avbrott, men Lindkvist finner sig och fortsätter.

"Något annat än mycket långa fängelsestraff kan inte bli aktuellt". Minst åtta år.

Klockan har hunnit bli två på eftermiddagen när han är färdig med presentationen av en indiciekedja som framstår som hyfsat robust.

Men var skulle attentatet ske? När? Åklagaren vet inte. Lagen kräver för all del inte att förberedelse till terrorbrott måste bevisas in i minsta detalj, men luckorna är stora.

Advokat Thomas Olsson, en av de bästa i branschen, utnyttjar givetvis blottorna. Han försvarar mannen som köpte kemikalierna, en nyckelperson i sammanhanget.

Han går igenom rättspraxis, liknande fall, hänvisar till lagtolkningar, ger rätten en lektion i uppsåt, värdering av bevis, syften. Det är akademiskt, abstrakt, komplicerat.

Sedan attackeras bevisningen. Det finns, påstår advokaten, inget samband mellan indicierna. De hänger inte ihop. Och när man tittar närmare på bevisen löses de upp.

Kemikalierna? De flesta av dem saknar egenskaper som krävs för bombtillverkning. Dessutom har en representant för auktionsfirman vittnat om att killarna som hämtade materialet mest var ute efter färgen som ingick i partiet.

Och som om det inte vore nog med allt detta försökte Olssons klient sälja en del av materialet till Strömsunds kommun.

Om syftet nu var att tillverka en bomb borde ju inte den åtalade försökt göra sig av med ingredienser till den.

Bröllop? En person har vittnat om att den misstänkte ville gifta bort sin dotter med dennes son.

Publicerade bilder på platser i Stockholm där attentat skulle ske? Bevisar ingenting.

Det är ännu ljust ute då advokaten är klar, vintermörkret är långsamt på väg att släppa sitt grepp över Stockholm.

"Det måste vara svårt att döma i mål av det här slaget", säger en av de nyfikna pensionärerna till sin väninna på väg ut.