Vi har slutat lyssna på varandra – och de tysta hörs inte alls
”Lyssna på vad jag säger”.
En av de mest uttjatade meningarna i relationen förälder-barn. Känslan av att orden går in på ena sidan huvudet och direkt ut på den andra är extremt enerverande. Som att orden helt saknar betydelse – eftersom mottagaren uppenbarligen vägrar lyssna.
Men avsaknaden av att lyssna är inte unik för den relationen. Den finns överallt hela tiden.
Det är som att vi helt slutat lyssna på varandra.
Som att fokuset på det egna egot gjort att vi blivit alldeles för disträ för att på riktigt höra vad andra säger. När någon annan pratar fokuserar vi mer på vad vi ska säga när den tystnat än på att faktiskt lyssna. Och de som är tysta får inte chans att höras alls.
Bristen på att lyssna finns på alla nivåer.
När såg du senast en politiker som svarade på frågan som faktiskt ställdes? När följde du en debatt där debattörerna lyssnade på varandra och bemötte det som faktiskt sades, i stället för att bara trycka ut redan bestämda ord?
Inte konstigt att människor upplever att politikerna inte lyssnar. De lyssnar ju inte ens på varandra.
Twitter är ett annat typexempel på usel vilja att lyssna. 140 tecken där mängder av egon får skrika ut sina ord – och hoppas på att någon tar in dem. Om bemötandet blir jobbiga argument och diskussioner svarar vi med att blockera istället för att lyssna.
Vi kräver att våra barn ska lyssna på oss, men själva lyssnar vi knappt på någon.
I förra veckan gjorde jag ett undantag.
En äldre man bad om min uppmärksamhet på tunnelbanan. Först kändes det jobbigt. Nu skulle jag inte hinna gå igenom Instagramflödet. Men hans behov av att prata var så stort så jag la ner telefonen i väskan igen. I stället vände jag mig mot honom och lät honom prata.
När vi tio minuter senare nådde stationen där han skulle av tog han min hand och tackade för ett trevligt samtal.
Jag hade missat tio minuter av skrollande i sociala medier, men jag hade lärt mig mer om olika Stockholmslinjer än jag gjort på mina drygt fem år i staden.
Det enda jag gjort var att lyssna, något som gjorde mig obekvämt medveten om hur mycket sämre jag blivit på att göra just det. På att lyssna på vad människor faktiskt säger.
Jag tror inte att jag är ensam om att behöva bli bättre på det.
För om vi aldrig lyssnar på andra – hur ska vi då kunna kräva att andra ska lyssna på oss? Oavsett om det är en trotsig treåring eller en högt uppsatt politiker?
”Sprinkla lite love”
I lördags hade Så mycket bättre nypremiär i TV4, där artisten Miriam Bryant medverkar. I senaste numret av Elle svarar hon på frågan om att sprida budskap i sociala medier. Jag gillar hennes svar: ”Allt är så offensivt just nu (…) jag tror inte att aggressivitet är en bra kommunikationskanal, ens när det är för en god sak. Man kan väl sprinkla lite love i stället?”
Några som behöver lära sig lyssna...
Är telefonförsäljare (missa inte Aftonbladets granskning: Telefonförsäljarbluffen). Minns när jag själv sålde prenumerationer på kalsonger och en av kunderna sa: ”Du skulle ha större chans om du lyssnade på vad jag säger och om det inte hördes att du läser innantill”. Jag sa upp mig veckan efter.