Kanske kan näste profet ta hand om homosexet

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-05-23

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Talade nyligen med en muslim som ansåg det bevisat att Muhammed var den siste profeten. ”Han sa att ingen skulle komma efter honom. Har det kommit nya profeter? Nä!”

Det roliga är att det har det, men ingen som vågar kalla sig för profet i Mellanöstern lever länge.

”En äkta profet hade övertygat folk om sin helighet och undvikit döden”, ansåg min samtalspartner.

Snygg logik: ”Det faktum att jag är övertygad om att du har fel, bevisar att du har fel. Hade du haft rätt skulle jag väl ha varit övertygad!”

Snacka om moment 22: Den som övertygar ingen förblir en doldis. Den med många anhängare blir ett hot och dödas.

På dagens datum för 164 år sedan fick en ung iranier vid namn Seyyed Ali Muhammed ”gudomliga uppenbarelser”. Han bytte namn till Bab (port) och grundade babismen. Budskapet var andlighet baserat på ”kärlek och medkänsla före tvång”. Målet var förening med Gud och mänsklighetens strävan efter enhet och ”global medvetenhet”. För detta fängslades han och avrättades.

Drottning Victorias utsände i Teheran, Sir Justin Shiel, bevittnade avrättningen: ”När krutröken skingrades syntes inte Bab till. Åskådarna ropade att han måste ha farit upp till himlen. Det visade sig att kulorna hade träffat repen som band honom.”

Snart hittades Bab i en annan del av baracken. Då de kristna soldaterna som sköt första gången vägrade göra om det kallades ett muslimskt regemente in och slutförde uppgiften.

Babs lik slängdes över stadsmuren för att hackas sönder dagen därpå. De flesta av hans 18 lärjungar och över 20 000 anhängare massakrerades.

En av Babs samtida anhängare, Hussein-Ali Nuri, fick egna uppenbarelser under sin tid i Irans då hemskaste fängelse Siyah chal (Svarta hålet). Han bytte namn till Bahaullah (Guds glans) och i rollen av profeten som Bab hade förebådat grundade han bahai-tron.

Tyvärr förtrycks och diskrimineras bahaier än i dag. När jag var liten var mina föräldrar vänner med en bahaifamilj. Pappan hade sparkats från sitt jobb och barnen fick inte gå i skola. Ironiskt nog var de tveklöst de finaste människorna som vi kände. Än i dag har jag inte träffat en enda osympatisk bahaier.

Bab pratade om ”...att tillbe Gud för hans skull, utan rädsla för elden eller hopp om paradiset”.

Visserligen är jag ingen vän av organiserad religion, men om Mellanöstern lämnade judendomen, kristendomen och islams hot om helvetet och löften om paradiset, till förmån för Bahaismens nykterhet, vore det ett stort steg i rätt riktning.

Inte bara har Bahai-tron en positiv syn på vetenskap (”religion och vetenskap är två vingar på vilka människans intelligens kan flyga”), den är även den enda religion jag vet som inte påstår sig vara den bästa vägen. Snarare säger den att alla religioner vill samma sak och är likvärdiga. Detta tankesätt leder till att bahaier inte ser ned på andra religionsutövare: alla har rätt att existera.

Det finns bara ett litet fel. Acceptansen av andra och tillit för vetenskapliga rön tar stopp vid en punkt, lackmustestet där alla religioner misslyckas: homosexualitet – som är förbjudet.

Nästa profet kanske tar hand om det där.

Följ ämnen i artikeln