349 riksdagsledamöter behövs bevisligen inte

Oisín Cantwell besöker Sveriges ”coronariksdag”

Glest i riksdagen.

Är det verkligen nödvändigt att ha så många som 349 riksdagsledamöter?

Livet innehåller viktigare frågor, men någonting måste ju en reporter grubbla över i regnet och blåsten på vägen från Södermalm, genom Gamla stan och bort mot Helgeandsholmen och riksdagshuset.

På Folkungagatan går en kvinna och skriker och sparkar på stolpar, vem vet, kanske blir det coronaviruset som slutgiltigt får oss att inse hur katastrofal 1990-talets psykiatrireform var.

En programledare på SVT nickar genom ett fönster på ett café. Jag hälsar tillbaka, inte för att vi känner varandra, men i dessa tider kan man inte vara nog försiktig.

Vid Slussen ligger Guldbron och guppar deppigt och ser mest ut som en ostskiva av tvivelaktig kvalité och på Västerlånggatan, ödslig som vore det midsommarafton, står några hantverkare och röker i en port.

Vakterna i riksdagen ser glada ut då jag kommer in, äntligen ett avbrott i tristessen, äntligen någon som ska genom säkerhetskontrollen.

Antalet ledamöter som deltar i omröstningarna i kammaren har reducerats till 55, vilket mycket väl kan vara den enda goda nyheten som coronaviruset har frambringat.

Det finns i och för sig fortfarande onödigt många socialdemokrater och moderater, men att Kristdemokraterna och Miljöpartiet endast har tre lagstiftare vardera till sitt förfogande gör mig på oförskämt gott humör.

Utskotten stretar dock på med sina sammanträden och lagförslag och förmiddagen i kammaren är vikt åt debatter om deras utspel och motioner.

Talman Andreas Norlén klubbar snabbt och med monoton röst 68 beslut. Sedan är det dags för politik.

Först ut är Finansutskottet som ska ventilera ”ekonomisk stabilitet och finansmarknadsfrågor”. Ungefär hälften av ledamöterna har infunnit sig. En vakt släpper in mig på pressläktaren. Där är jag ensam.

Politikerna är uppenbart tagna av samtidens allvar. Sverigedemokraten Dennis Dioukarev har inte ett ont ord att säga om invandrare. Vänsterpartisten Ulla Andersson är endast måttligt upprörd över bankernas vinster.

Det fortsätter på samma vis. Lågmält, kanske rent av avmätt. Civilutskottet tar sig an ”mark- och vattenfrågor”. Sedan gör försvarsutskottet entré. En moderat klagar över att det knappt finns ett hemvärn längre. Var det inte hans parti som lade ner försvaret?

En av de trevliga damerna som förestår riksdagens café suckar och säger att omsättningen har störtdykt. Jag stödköper en coca cola och en dammsugare.

I ett hörn sitter några figurer från olika partier och pratar för högt på tillkämpad rikssvenska.

– Vi har snart alldeles för lite att göra, klagar en av dem.

– Vågar jag äta pizza till lunch? undrar en annan.

– Att stänga skolorna är en komplex uppgift, förklarar en tredje klarsynt.

Vet ni hur dyrt det är att hålla de här tomtarna i drift?

Redan anslaget ”riksdagens ledamöter och partier” kostar oss i princip en miljard i år. Till det kommer ett förvaltningsanslag på över 800 miljoner. Och fastigheten slukar 100 millar.

I budgeten hittar jag även 169 miljoner i ”stöd till politiska partier”. Det tycks aldrig ta slut.

Men jag antar att det trots allt är bättre att dessa politiker sitter i fiket, sörplar latte och hasplar ur sig djupsinnigheter om tillståndet i nationen coronavintern 2020 än att de hänger på Twitter och hetsar mot Folkhälsomyndigheten.

16.00. Lång dags färd mot lagstiftning. Åtta punkter ska avhandlas. En historisk dag i den svenska parlamentarismens historia. Aldrig tidigare har så få deltagit i voteringar.

En person på åhörarläktaren. Amanda, 14, elev på Engelska skolan i Lund.

Utanför kammaren tas selfies och gruppbilder på corona-riksdagsgrupperna. Flams och trams.

Jag tar ett av besluten slumpmässigt. Någonting om trålfiske i Östersjön. Resultat:

40 ja-röster.

4 nej-röster.

11 avstår.

En ny standard är satt. Riksdagen behöver bevisligen inte 349 ledamöter.